God morgon, fina du!

Idag är jag på strålande humör. Liksom lite oklart varför, eftersom jag drömt som en knäppis i natt, sovit dåligt och dessutom inte har någon mjölk i kylen nu, så morgonkaffet är inte riktigt lika gott som vanligt (Okej det är skitäckligt. Men det är fortfarande morgonkaffe. I crave it.).

På dagens schema står plugg, plugg, sen lite plugg och eventuellt, om jag hinner, så ska jag pressa in lite plugg.

Hoppas att ni också har en bra dag! Nu ska jag bara undvika synden som är Facebook....

Puss och kram!

Det är ganska ofta jag bloggar om min tvätt. Och det kan ju tänkas vara ganska tråkigt. Men nu är det ju min blogg, så pilutta er liksom (Kan det ha något med besöksstatistiken att göra, månntro? Är min tvätt inte rolig? Vilken överraskning.).

Och nu kör jag alltså på det temat igen.

För idag hade jag tvättid. Och finns det något ni icke läst om här så är det att jag råkar färga mina kläder. För jag är helt manisk vad gäller att sortera tvätten innan jag lägger den i maskinen. Förut, som ni kanske gissat, idag. Och som ni kanske också gissat, gick det inte så bra. Bara för att jag för en jävla gångs skull bestämt mig för att inte sortera så bövelens noggrannt, tror ni inte att jag glömmer att jag precis köpt en ny, svart, bh?

Man kan säga som så att jag hoppas på att kamoflauge-mode blir aktuellt typ nu. Någon som kan kirraa det?

Ibland kan jag känna att jag inte riktigt räcker till. Att jag inte är fin eller smart eller snygg. Ibland kan jag känna mig väldigt uppgiven. Då tar jag en ledig dag, sover, chillar och gör mest ingenting. Och så tittar jag på mig själv, länge och väl, och bestämmer mig för att det där jag tänkt hela dagen, det är inget annat är första klassens skitsnack.

Amen. Och puss på er!

Idag vill jag prata om känslor. Och hur tankar leder till nya spännande tankar. Sådär som tankar brukar göra. Ja. Ehm. I alla fall...

Tänk dig att du sitter på bussen en kall höstkväll. Busschauffören har satt på värmen i bussen så du tinar långsamt från ditt isglass-tillstånd. Dina tankar går som följer:

Niiiiiice!
....
Det blir så varmt om undersidan av låret, skönt!
....
Alltså hehehe, det är så varmt att det nästan känns som att jag har kissat på mig.
....
Men det har jag ju inte... Kissat på mig alltså.
...
Elleeeeer?
....
Hehehe nej jag var inte ens kissnödig.
....
Elleeeeeer?
....
Nej. Håll käften nu.
....
Elleeeeeeeer?

Detta slutar alltså med att du sitter och helt ärligt diskuterar med dig själv om huruvida du faktiskt har hållt tätt eller inte.

Addera då att du har ett par blöta och svettiga träningsbyxor på dig så är bussresan som gjord.

Morrn morrn!

Jag har ju varit sjuk och klantig och gud vet vad i några veckor nu, så igår var det äntligen dags för det första träningspasset på evigheter.

Så jag åkte till gymmet, åt en pytteliten KRAV-banan (Det kändes som att äta en bebis, så liten var den. Eller, som jag kan tänka mig att det skulle kännas att äta en bebis. Kanske...) och sen åkte jag hem igen för jag hade visst åkt hemifrån utan någon tröja.

Men visst gills det?

Edit: Utan någon träningströja alltså, jag hade en vanlig tröja på mig...

Igår pratade jag med en kompis på jobbet om vikten av att gå på HLR-utbildningar flera gånger. Hon var lite osäker på om hon skulle gå, eftersom det innebär att man blir "bestulen på en hel lördag" (En tanke som jag verkligen förstår... 9-17 en lördag om man dessutom jobbar samma tider mån-fre. Burr). Jag sa dock att det är lika bra att gå när man får chansen för man vet aldrig hur man kommer reagera i en nödsituation, så ju bättre det sitter desto större sannolikhet är det väl att man kan hantera vad som händer.

Väl...

Jag börjar tvivla ganska starkt på det där, eftersom jag insett att jag i vissa situationer är ungefär lika handlingskraftig som en kissnödig, uppspelt labradorvalp.

Exempel 1:
Jag står i receptionen på jobbet och pratar med M. Helt plötsligt ser han lite förvirrad ut och säger: "Ehm... du har en vattenpöl i receptionen....".
"Vaaaaaaa?!" utbrister jag och ser mig omkring. Då har kylen läckt så på receptionsgolvet är det en stor pöl med vatten. Jag ställer mig lite produktivt och råglor på pölen, som att den av ren förskräckelse skulle självtorka och helst laga kylen på köpet. Det gjorde den inte. Jag blev liksom tvungen att skicka iväg M, för jag var så upptagen med att panikartat stirra på pölen. Det tar kanske fem minuter innan jag kommer på att hämta moppen.

Exempel 2:
Jag vaknar idag och trycker som vanligt igång radion. Nähä, det gjorde jag visst inte. Då har jag väl glömt att sätta i sladden, tänkte jag, så jag sätter igång datorn först och fixar radion sen.

Hm, internet funkar inte. Datorn hittar inte ens mitt nätverk. Jag startar om datorn, den hittar ändå bara typ "JoOnTeS TeLeFåN" som nätverk. Tittar lite snabbt upp på nätverksroutern som står på en hylla. Den lyser inte. Tankarna snurrar lite. Jaha? Den ska funka, ju.

AHA! Det måste vara strömavbrott! Jag går upp och testar att tända lampan. No can do. Yes! Jag är så awesome som listade ut det där! tänker jag nöjt och ska sedan börja med frukosten. Eller vänta. Kan inte tina eller rosta bröd. Kan inte göra kaffe. Te? Nej inte det heller. Inser panikartat att allt i kyl och frys kommer tina och bli dåligt. Jag ringer pappa och får inget svar. Jag ringer mamma och får inget svar. Så jag gör det enda självklara - ställer mig i mitten av rummet och glor lite fånigt. Roterar lite åt höger.... glor på kylen. Roterar åt vänster och glor på datorn. Tillbaka till kylen. Kaffebryggaren (ÅH, jag som inte haft mjölk hemma på år och dar och därför inte kunnat dricka kaffe och nu när jag äntligen har mjölk så funkar inte kaffebryggarjäveln?!) och sedan brödrosten.

Jag kan berätta att jag nästan kissade på mig lite av lättnad över att allt helt plötsligt fungerade igen.

Så, summan av kardemumman är att jag kanske ska gå på HLR-kursen igen?

Jag gillar att folk i min närhet skaffar telefoner med auto correct. Inte nödvndigtvis för att jag avgudar tekniken eller tycker att en telefon som man inte kan använda när man har vantar på sig är värd flera tusen kronor, men för att det blir så mycket roligare att smsa.

Jag pratar med Emma om sminkning inför kvällen.
Emma: Men skinka dig snyggt, fast lagom...
Jag: HAHAHAHAHA skinka, jag kissar snart på mig! (Satt för tillfället i en bil, med ca två timmar kvar till min toalett, och bilen skumpade...)
Emma: Om du vill kan du sätta på dig lite skinkor, jag har hört att vägen till männens hjärtsvikt går genom magen...

Och där kissade jag nog på mig lite.

Idag ringde det en väldigt trevlig kille. Han hette Patrik och var skåning.

Patrik: Hej! Du får (blablablablabla) helt gratis!!
Jag: Ja, det låter ju trevligt!

Och vips hade jag alltså sagt ja till diverse tv-kanaler och sen eventuellt tackat ja till en gratis extragrej som han slängde in för att han sa att han tyckte att jag var väldigt glad och trevlig.

I slutet av samtalet, när han läst upp och spelat in vårt muntliga avtal, alla villkor och när han sa "Idag är det den sjunde augusti tvåtusenelva, stämmer det?" och jag fnittrande svarar "Hihihi nej", så kom jag på att jag var tvungen att fråga en sak.

Jag: Men den där boxen ni alltså skickar hem till mig... passar den till alla tv-apparater?
Patrik: Ja det ska den göra, vad har du för tv?
Jag: Nej alltså... jag har inte riktigt någon tv...
Patrik: (tystnad)
Jag: Men snart så har jag nog det, så skicka på du!

Så nu ska jag få grundutbudet, ett gratis utbud i två månader, en gratis tilläggsgrej i 6 månader och sen en liten digitalbox till min tv. Som jag inte har.

Fundering:
Jag undrar om det är samma sak med att smsa som med att gå på en offentlig toalett.

Ni vet, man står i kön i evigheter och alla andra är minsann så sjukt långsamma att man typ hinner kissa på sig och ändå bli kissnödig igen innan de är färdiga. Liksom, vad gör de där inne? När man själv går, så är man snabbare än Clark Kent på att ta av sig kjol, strumpbyxor och jättekrångliga spetstrosor som man har på sig bara för att man ska känna sig fin, inte för att någon faktiskt ser dem, och så känner man sig inte fin, man känner sig fångad i spetsen och riktigt känner hur kasslermönstret blir mer och mer permanent för varje sekund som går. Trots allt detta är man alltså fasansfullt snabb när man går på toaletten och man förstår inte varför inte alla andra är lika snabba.

Är det lite likadant med sms?
Man själv skriver sms så snabbt att fingrarna glöder och man behöver aldrig stanna upp för att tänka efter innan man svarar utan det bara går av farten, och bra blir det också. Sen väntar man på svaret.... och väntar.... och väntar.... går på toa under tiden man väntar (och passar på att kissa långsamt nu när man inte är på krogen).... och sen kommer svaret:
"k :)"

.....

Hiss:
Att man är så sjukt snabb på att kissa. Och svara på sms. Och byta om. Och det är aldrig mitt fel att jag är sen någonstans.

Diss:
Att tvätta. Seriöst. Det är så tråkigt att jag vill äta tvättmedel.