När jag kom till jobbet i morse satt två tjejer och beundrade den ena tjejens supernya, babyblå skridskor.

- Oj, vilka fina! säger jag. Akta bara så att ni inte gör illa er när ni har dem framme, de kan vara vassa!
- Okej fröken!

En tuuuuung suck hörs från golvet. På en sackosäck ligger lilla A och han säger bittert:
- Jag kommer aldrig i livet åka skridskor...
- Nähä, oj, varför inte?
- Det är så läskigt tycker jag!
- Ja, det har du förstås rätt i...

A funderar ett tag och säger sen:
- Så när jag blir stor ska jag bli pizzabagare!

Ni vet när man säger "Jamen jag hade ju inte ens fått något kaffe än, så vad förväntar ni er av mig?" Inte? Är det bara jag som inte fungerar utan kaffe?

Hur som haver, jag har otaliga kaffe-abstinens-berättelser jag skulle kunna dela med mig av och just idag tänkte jag ta två av dem (Nej, ni kan vara lugna, jag kommer inte att berätta en kaffe-abstinens-berättelse i varje inlägg. Liksom.. Det vore ju lite knäppt. Och det är ju inte jag).

Min kaffebryggare är av den talande sorten. När den vill säga "Nu är kaffet klart" eller "Nu tycker jag att jag har varit igång för länge och nu vill jag att du ska få panik att jag när som helst bara fattar eld och bränner ner hus och hem" alternativt "Hejhej" så knäpper den, eller liksom tickar till. Ja, så jag stänger oftast av den när kaffet är klart på grund av alternativ mening nr 2, och sen värmer jag kaffet när jag ska dricka.
Så härom veckan kom jag helt sonika på mig själv med att öppna kylskåpet, ställa in kaffekoppen, stänga, sätta på micron och sedan göra något annat. Medan jag väntade p åatt kaffet skulle bli varmt..... ? ..... Tja, blev ju något sånär förvånad när micron pep "klaaaar" och kaffet inte stod där inne?
Idag däremot, varierade jag mig lite. Jag ställde faktiskt in koppen i micron, satte på och väntade. Sedan glömde jag koppen där i cirka 30 minuter så då fick jag ändå värma kaffet igen.

Summan av kardemumman är att detta inlägg helt saknar substans och att mitt kaffeberoende är ganska allvarligt.

Hej svejs!

Nu har jag en hemtenta att skriva, så jag tänkte att nu passar det vä lbra att börja blogga igen? Precis som det oftast blir mycket roligare att städa, träna, rensa garderoben och starta otaliga andra projekt när man har skolarbete att göra. Men jag ser det som ett nödvändigt ont. Jag måste liksom fördriva tiden med annat, det är ju stört omöjligt att skriva en essä när man inte har panik över att det är ca 12 h kvar till inlämning. Eller hur var det nu?

För övrigt händer inte så mycket i mitt liv. Jag tog en paus från bloggen eftersom jag av någon anledning fått för mig att jag ska försöka driva en något så när underhållande blogg, kanske rentav rolig. Sen tog min humor slut. Ett tag funderade jag starkt på att bara recensera de humorbloggar jag läser, länka till dem och hoppas att folk som av ren lathet inte själva orkar leta upp dessa bloggar i stället kommer till mig och bara klickar sig vidare. Bekvämt och bra. Men jag vet inte hur uppskattat det konceptet skulle vara...

Men ja! Nu är jag tillbaka, stronger than ever! Tja, i alla fall tills det har varit inlämning av hemtentan....