Lite frånvarande, det erkänner jag.
Hej!
jag har inte varit så aktiv de senaste dagarna och det finns flera orsaker till det.
För det första går det för mig som för alla andra som genomgår en behandling upp och ner och jag ivll i min blogg sprida glädje och hopp, inte dra ner er. Jag vill inte vara en thinspo-blogg som föder folks ätstörningar och därför väljer jag att inte blogga när det känns tufft. Det betyder inte att jag förnekar de sämre dagarna eller låtsas som att allt är på topp varje dag, det är bara inte den sortens blogg jag vill ha.
Den andra anledningen är att jag för min egen skull inte vill fastna i att bara skriva om det här, för jag märker att det har tagit väldigt mycket på krafterna att vara så ärlig och samtidigt försöka hålla en positiv ton. Jag har börjat lyssna på min kropp, mitt hjärta och min hjärna och kände att jag behövde en paus frånbekännelserna.
Den tredje anledningen är att jag har haft det ganska fullt upp med att leva mitt liv och därför har jag inte haft varken tid eller lust att blogga. Jag försöker acceptera att den här lusten är något som kommer och går och jag får helt enkelt göra det bästa av det hela - det som är bäst för mig.
Just nu vore det bästa för mig att gå och lägga mig, kan knappt hålla ögonen öppna, så det ska jag göra.
Ta hand om er! <3
jag har inte varit så aktiv de senaste dagarna och det finns flera orsaker till det.
För det första går det för mig som för alla andra som genomgår en behandling upp och ner och jag ivll i min blogg sprida glädje och hopp, inte dra ner er. Jag vill inte vara en thinspo-blogg som föder folks ätstörningar och därför väljer jag att inte blogga när det känns tufft. Det betyder inte att jag förnekar de sämre dagarna eller låtsas som att allt är på topp varje dag, det är bara inte den sortens blogg jag vill ha.
Den andra anledningen är att jag för min egen skull inte vill fastna i att bara skriva om det här, för jag märker att det har tagit väldigt mycket på krafterna att vara så ärlig och samtidigt försöka hålla en positiv ton. Jag har börjat lyssna på min kropp, mitt hjärta och min hjärna och kände att jag behövde en paus frånbekännelserna.
Den tredje anledningen är att jag har haft det ganska fullt upp med att leva mitt liv och därför har jag inte haft varken tid eller lust att blogga. Jag försöker acceptera att den här lusten är något som kommer och går och jag får helt enkelt göra det bästa av det hela - det som är bäst för mig.
Just nu vore det bästa för mig att gå och lägga mig, kan knappt hålla ögonen öppna, så det ska jag göra.
Ta hand om er! <3
Vikten av stöd vid en ätstörning.
Det blev ett sent inlägg idag. Jag har haft så fullt upp med att leva (!) att jag varken hunnit eller orkat skriva något. Även nu ska jag fatta mig kort, jag måste sova sen, för i morgon står social färdighetsträning på schemat.
Just nu vill jag bara säga att om du tror att du är ensam, se dig omkring! Sedan jag har berättat för vänner och familj om min sjukdom har jag fått så otroligt mycket stöd och kärlek, jag blir alldeles rörd! Det finns människor som bryr sig, hittar du dem inte i din närmsta vänskapskrets är det dina "vänner" det är fel på.
Så, var tacksamma för dem ni har att älska och få kärlek av och ta hand om er! God natt.
Just nu vill jag bara säga att om du tror att du är ensam, se dig omkring! Sedan jag har berättat för vänner och familj om min sjukdom har jag fått så otroligt mycket stöd och kärlek, jag blir alldeles rörd! Det finns människor som bryr sig, hittar du dem inte i din närmsta vänskapskrets är det dina "vänner" det är fel på.
Så, var tacksamma för dem ni har att älska och få kärlek av och ta hand om er! God natt.
<3
God morgon!
Jag sitter här med frukosten och sen ska jag göra mig färdig för att åka till mina farföräldrar över dagen. Det ska bli så himla mysigt!
Vad vill ni läsa om? Jag tänkte att en dialog kan vara bra, ni säger när jag skriver något smart, osmart, tänkvärt eller något som berör er, så bemöter jag det efter bästa förmåga. Jag vill som sagt att det här kanske kan medföra att man kan prata mer om ätstörningar och på så sätt förebygga dem. Så kommentera!
Det kommer ett inlägg senare idag, nu måste jag gå och fixa mig!
Ta hand om er <3
Vad vill ni läsa om? Jag tänkte att en dialog kan vara bra, ni säger när jag skriver något smart, osmart, tänkvärt eller något som berör er, så bemöter jag det efter bästa förmåga. Jag vill som sagt att det här kanske kan medföra att man kan prata mer om ätstörningar och på så sätt förebygga dem. Så kommentera!
Det kommer ett inlägg senare idag, nu måste jag gå och fixa mig!
Ta hand om er <3
Ibland får man bjuda lite på sig själv, hehehe.
Vad är en ätstörning?
Jag utgår ifrån att många bekanta i detta nuet sitter och skakar på huvudet och tänker "Men gud, hon blottar verkligen hela sitt liv, varför? Det är ju så himla onödigt!". Det är just på grund av sådana tankar jag skriver om det!
Det är väldigt många, enligt min erfarenhet, som ryggar tillbaka när någon talar om psykisk ohälsa. Depression, ångest, ätstörningar; allt möjligt inom det området. Varför? Jag har inget säkert svar, kanske beror det på att sjukdomen sitter på insidan och det skrämmer människor att inte veta vad de ska göra. För man kan inte ge en person med ätstörningar en huvudvärkstablett så är det borta. Man kan inte säga åt dem att dricka mycket, sova ordentligt och sen ge dem en febertermometer och en veckotidning.
Eller så är folk rädda för att säga fel saker. Det går inte att bota med mediciner och vad som helst och inget alls kan göra det värre. Men jag skulle ändå vilja påstå att det sämsta man kan göra är att dra sig undan. Här kommer lite info om ätstörningar, så att ni som läser kanske känner er lite tryggare nästa gång ni stöter på det.
Anorexia Nervosa
- är nog den sjukdomen de flesta tänker på när de hör ordet "ätstörning". Anorexi känns igen genom att personen som lider av det ofta är kraftigt underviktig, men också genom att personen har en sjuklig fixering vid mat. Den sjuka undviker ofta mat och sociala situationer där mat finns och självsvält är en stor del av sjukdomen. Inte alltför sällan läggs matvanor och träningsrutiner om radikalt och användande av laxeringsmedel och andra läkemedel är inte heller ovanligt. En person med anorexi är besatt vid att gå ned i vikt och livrädd för att gå upp i vikt. Även om omgivningen idogt påpekar att personen är underviktig ser den sjuka inte detta själv.
I längden kan anorexi leda till bland annat problem med hjärtat och hjärnan, samt andra bieffekter orsakade av näringsbrist. Om anorexi dras till sin yttersta spets kan det leda till döden.
Bulimia Nervosa
- innebär ofta att den sjuka svälter sig större delen av dagen för att sedan äta stora mängder mat (hetsäta) och sedan kräkas upp det. På grund av detta får tänderna ofta frätskador, saltbalansen i kroppen rubbas och hjärtat utsätts för påfrestningar.
Till skillnad från anorexi leder bulimi inte i samma utsträckning till undervikt, vilket kan göra det ännu svårare att upptäcka. Dock finns många andra gemensamma nämnare, till exempel den extrema rädslan för att gå upp i vikt, förändrade matvanor, social isolering, nedstämdhet m.m.
Ur ett personligt perspektiv vill jag understryka den mentala påfrestning en person med ätstörningar genomlider. Som jag beskrivit tidigare finns maten alltid där att ta ställning till, vare sig det innebär att avstå, äta normalt, hetsäta eller något annat alternativ. Dessutom har många med ätstörningar enorma kontrollbehov och upplever ett stort obehag om de inte har full kontroll, särskilt i situationer som innefattar mat.
Sjukdomen gör personen väldigt skicklig på att dölja sina symptom, både psykiska och fysiska. Det är vanligt att den sjuka klär sig i löst sittande kläder för att dölja eventuell förändring i vikten, hittar på olika undanflykter för att slippa äta mat och vid bulimi spolar den sjuka ofta i handfat/dusch för att andra inte ska höra att denne kräks. På grund av att man döljer sin sjukdom är det ofta väldigt svårt för närstående att upptäcka sjukdomen, kanske även på grund av att man sällan vill inse en sådan sak.
Jag hoppas att det här inlägget ger lite mer insikt och kanske mod att ställa någon mot väggen. Jag har baserat texten till stor del på fakta från nedanstående länkar, men det är också utifrån personlig erfarenhet. Självklart finns det lika många former och kombinationer av ätstörningar som det finns individer och det här är inte på något sätt allt som innefattas. Man kan till exempel lida av endast hets- och/eller överätningar, eller en blandning av både anorexi/bulimi.
Vill du läsa ännu mer? På värdguiden kan ni läsa om både anorexi och bulimi.
Behöver du eller någon du känner hjälp? Du kan göra en egenanmälan på till exempel SCÄ (Stockholms centrum för Ätstörningar) eller Mandometer-kliniken.
Ta hand om er!
Det är väldigt många, enligt min erfarenhet, som ryggar tillbaka när någon talar om psykisk ohälsa. Depression, ångest, ätstörningar; allt möjligt inom det området. Varför? Jag har inget säkert svar, kanske beror det på att sjukdomen sitter på insidan och det skrämmer människor att inte veta vad de ska göra. För man kan inte ge en person med ätstörningar en huvudvärkstablett så är det borta. Man kan inte säga åt dem att dricka mycket, sova ordentligt och sen ge dem en febertermometer och en veckotidning.
Eller så är folk rädda för att säga fel saker. Det går inte att bota med mediciner och vad som helst och inget alls kan göra det värre. Men jag skulle ändå vilja påstå att det sämsta man kan göra är att dra sig undan. Här kommer lite info om ätstörningar, så att ni som läser kanske känner er lite tryggare nästa gång ni stöter på det.
Anorexia Nervosa
- är nog den sjukdomen de flesta tänker på när de hör ordet "ätstörning". Anorexi känns igen genom att personen som lider av det ofta är kraftigt underviktig, men också genom att personen har en sjuklig fixering vid mat. Den sjuka undviker ofta mat och sociala situationer där mat finns och självsvält är en stor del av sjukdomen. Inte alltför sällan läggs matvanor och träningsrutiner om radikalt och användande av laxeringsmedel och andra läkemedel är inte heller ovanligt. En person med anorexi är besatt vid att gå ned i vikt och livrädd för att gå upp i vikt. Även om omgivningen idogt påpekar att personen är underviktig ser den sjuka inte detta själv.
I längden kan anorexi leda till bland annat problem med hjärtat och hjärnan, samt andra bieffekter orsakade av näringsbrist. Om anorexi dras till sin yttersta spets kan det leda till döden.
Bulimia Nervosa
- innebär ofta att den sjuka svälter sig större delen av dagen för att sedan äta stora mängder mat (hetsäta) och sedan kräkas upp det. På grund av detta får tänderna ofta frätskador, saltbalansen i kroppen rubbas och hjärtat utsätts för påfrestningar.
Till skillnad från anorexi leder bulimi inte i samma utsträckning till undervikt, vilket kan göra det ännu svårare att upptäcka. Dock finns många andra gemensamma nämnare, till exempel den extrema rädslan för att gå upp i vikt, förändrade matvanor, social isolering, nedstämdhet m.m.
Ur ett personligt perspektiv vill jag understryka den mentala påfrestning en person med ätstörningar genomlider. Som jag beskrivit tidigare finns maten alltid där att ta ställning till, vare sig det innebär att avstå, äta normalt, hetsäta eller något annat alternativ. Dessutom har många med ätstörningar enorma kontrollbehov och upplever ett stort obehag om de inte har full kontroll, särskilt i situationer som innefattar mat.
Sjukdomen gör personen väldigt skicklig på att dölja sina symptom, både psykiska och fysiska. Det är vanligt att den sjuka klär sig i löst sittande kläder för att dölja eventuell förändring i vikten, hittar på olika undanflykter för att slippa äta mat och vid bulimi spolar den sjuka ofta i handfat/dusch för att andra inte ska höra att denne kräks. På grund av att man döljer sin sjukdom är det ofta väldigt svårt för närstående att upptäcka sjukdomen, kanske även på grund av att man sällan vill inse en sådan sak.
Jag hoppas att det här inlägget ger lite mer insikt och kanske mod att ställa någon mot väggen. Jag har baserat texten till stor del på fakta från nedanstående länkar, men det är också utifrån personlig erfarenhet. Självklart finns det lika många former och kombinationer av ätstörningar som det finns individer och det här är inte på något sätt allt som innefattas. Man kan till exempel lida av endast hets- och/eller överätningar, eller en blandning av både anorexi/bulimi.
Vill du läsa ännu mer? På värdguiden kan ni läsa om både anorexi och bulimi.
Behöver du eller någon du känner hjälp? Du kan göra en egenanmälan på till exempel SCÄ (Stockholms centrum för Ätstörningar) eller Mandometer-kliniken.
Ta hand om er!
<3
En dag med matschema.
Precis hemkommen från en helg med karln, fasen vad bra jag har haft det. För er som undrar har jag ett matschema. Jag har ingen aning om kaloriinnehåll eller sånt, det håller de borta från mig. Självklart skulle jag väldigt lätt kunna ta reda på det, men jag har bestämt mig för att inte göra det. Jag vill inte leva resten av mitt liv bunden till kalorier, det är ett evinnerligt räknande och man blir definitivt inte en lyckligare människa av det.
Mina dagar ser ut så här:
08.00: En ordentlig frukost, typ gröt och en macka. Det var jobbigt i början och många känner igen sig i att inte vilja äta på morgonen, men tro mig, det är värt det. Man får massa energi!
10.00: Mellis (I skrivande stund intas ett äpple).
12.00: Lunch. 40% pasta/ris/potatis, 30% kött/fisk, 20% matiga grönsaker (typ broccoli) och 10% sås.
15:00: Mellis; antingen typ fika/glass eller något mer mättande som yoghurt och en macka.
18.00: Middag, samma uppdelning som lunchen.
20.30: Mellis - här blir det fotast yoghurt, müsli och en frukt.
Jag har en våg som jag äter på, man väger alltså upp maten. Den räknar i procent, så jag kan hålla koll på ovanstående fördelning. Sen är det även en speciell kurva man ska äta efter, den hjälper mig att äta i rätt hastighet.
Frågor på det? <3
Mina dagar ser ut så här:
08.00: En ordentlig frukost, typ gröt och en macka. Det var jobbigt i början och många känner igen sig i att inte vilja äta på morgonen, men tro mig, det är värt det. Man får massa energi!
10.00: Mellis (I skrivande stund intas ett äpple).
12.00: Lunch. 40% pasta/ris/potatis, 30% kött/fisk, 20% matiga grönsaker (typ broccoli) och 10% sås.
15:00: Mellis; antingen typ fika/glass eller något mer mättande som yoghurt och en macka.
18.00: Middag, samma uppdelning som lunchen.
20.30: Mellis - här blir det fotast yoghurt, müsli och en frukt.
Jag har en våg som jag äter på, man väger alltså upp maten. Den räknar i procent, så jag kan hålla koll på ovanstående fördelning. Sen är det även en speciell kurva man ska äta efter, den hjälper mig att äta i rätt hastighet.
Frågor på det? <3
Jag är mig själv, på gott och ont.
Under dagen har många tankar farit genom mitt huvud; var det smart att skriva så öppet om min ätstörning? Kommer folk att inse att jag är mer än en bulimiker? Kommer människor att se på mig annorlunda nu?
Men jag tror verkligen att det var bra för mig att vara ärlig. Jag har alltid varit bäst på att uttrycka mig genom skrift, orden flödar och meningar formas så lätt och jag tycker att det är vackert. Så det här har inte bara varit en nystart för mig själv genom att jag är öppen och ärlig, jag har även fått flera kommentarer om hur jag sätter ord på något så svårfångat. Jag försöker inte höja mig själv och mina förmågor över någon annan, absolut inte, men jag tänker nog ändå skryta lite om den fina respons jag fått.
Att jag inte bara är bulimiker hoppas jag att mina vänner kommer att se. De som känner mig sedan innan känner mig som en glad, utåtriktad tjej som alltid har en ordvits på gång, men som också älskar att föra långa och intensiva diskussioner om allt mellan himmel och jord. Att den personen finns kvar, att det är den personen jag är, det är viktigt för mig att poängtera. Människan har så lätt att kategorisera hit och dit; hon är fotbollsspelare, han är kock, han är jurist, hon är pedagog, han är homosexuell, hon är bulimiker. Ta bort ordet är! Det är det som gör att folk aldrig kan tvätta bort vissa stämplar (tror jag); man har redan bestämt att personen är något beständigt som inte går att förändra.
Sedan har jag som sagt fått mycket stöttning och positiv respons idag och igår, så jag ångrar inte det minsta att jag publicerade det där första inlägget igår kväll. Min blygsamma förhoppning är också att det kanske på något sätt kan hjälpa någon.
Nu ska jag slänga mig i säng, är helt slut efter den här känslosamma dagen.
Ta hand om er!
Men jag tror verkligen att det var bra för mig att vara ärlig. Jag har alltid varit bäst på att uttrycka mig genom skrift, orden flödar och meningar formas så lätt och jag tycker att det är vackert. Så det här har inte bara varit en nystart för mig själv genom att jag är öppen och ärlig, jag har även fått flera kommentarer om hur jag sätter ord på något så svårfångat. Jag försöker inte höja mig själv och mina förmågor över någon annan, absolut inte, men jag tänker nog ändå skryta lite om den fina respons jag fått.
Att jag inte bara är bulimiker hoppas jag att mina vänner kommer att se. De som känner mig sedan innan känner mig som en glad, utåtriktad tjej som alltid har en ordvits på gång, men som också älskar att föra långa och intensiva diskussioner om allt mellan himmel och jord. Att den personen finns kvar, att det är den personen jag är, det är viktigt för mig att poängtera. Människan har så lätt att kategorisera hit och dit; hon är fotbollsspelare, han är kock, han är jurist, hon är pedagog, han är homosexuell, hon är bulimiker. Ta bort ordet är! Det är det som gör att folk aldrig kan tvätta bort vissa stämplar (tror jag); man har redan bestämt att personen är något beständigt som inte går att förändra.
Sedan har jag som sagt fått mycket stöttning och positiv respons idag och igår, så jag ångrar inte det minsta att jag publicerade det där första inlägget igår kväll. Min blygsamma förhoppning är också att det kanske på något sätt kan hjälpa någon.
Nu ska jag slänga mig i säng, är helt slut efter den här känslosamma dagen.
Ta hand om er!
Hur målmedvetenhet hjälper.
Något av det viktigaste för mig under de senaste månaderna, faktiskt det jag tror har tagit mig så här långt i behandlingen, är att jag tidigt bestämde mig för att "nu får det fanimig räcka!". Droppen kom när en nära vän som haft problem med maten berättade hur bra hon mår nu. Min hjärna fullständigt exploderade; "Vaddå, kan man må bättre?! Kan livet kretsa kring annat än det här?". Jag blev förvirrad, men också fruktansvärt nyfiken. Inte många dagar senare fyllde jag i en egenanmälan och skickade till M.
Bland det första jag bestämde mig för när jag påbörjade behandlingen var att ge allt jag hade, 110 %. Självklart har vägen inte varit spikrak, men jag gjorde det snabbt till en vana att alltid vara fullkomligt ärlig mot min behandlare och att på alla sätt jag kan göra förändringen beständig. Jag ska inte påstå att jag är frisk och att jag kan se tillbaka på "min tid som sjuk" (vilket för övrigt är ett väldigt luddigt begrepp i det här fallet) med total insikt, inte heller att jag alltid gjort rätt, men det är kanske lite av poängen med att skriva om det; man får mer distans till det.
Att vara helt inställd på en förändring tror jag att jag var redan när jag skickade in egenanmälan. Jag sa till mig själv att "Ska jag göra det här så ska jag göra det på riktigt. Inga lögner, inga undanflykter - this is it". Jag tror att det är oerhört viktigt att man själv har kommit till den punkten, annars hjälper ingen behandling i världen. Flera gånger har jag uttryckt frustration över det faktum att jag kan få hjälp med ett matschema, jag har fått en våg som jag lägger upp maten på för att försäkra både mängd och äthastighet, jag fick strikta restriktioner gällande fysisk aktivitet, ja, allt tänkte de på. Det enda de inte kunde stå bredvid mig och kontrollera med decilitermått var mina tankar. Till syvende och sist var jag ensam med mina tankar och ingen annan än jag själv har någon makt att förändra dem.
Men om man inte är där än då? Om man ännu inte känner sig motiverad?
Hur mesigt det än må låta - skriv en lista med svaren på dessa frågor:
1. Vad tjänar jag på mitt nuvarande beteende?
2. Varför är det svårt att ändra mitt beteende?
3. Vad förlorar jag om jag inte ändrar mitt beteende? Känn verkligen efter! Vad förlorar du inom den fysiska hälsan? Vilka vänner försvinner? Hur ser din framtid ut om du inte förändrar dig?
4. Vad tjänar jag på att förändra mitt beteende? Fysiskt, psykiskt, i familjelivet, karriärsmässigt, ekonomiskt, i relation till andra?
Se till att skriva ner allt du kommer på och känn vad du förlorar och vad du kan vinna, för att pusha hjärnan så till den milda grad att den fullkomligt skriker "Jag har fått nog! Det här är vansinne! Jag måste ändra mig!"
Direkt efter det, så snart som möjligt samma dag, tar du steget. Anmäl dig. Du klarar det.
Bland det första jag bestämde mig för när jag påbörjade behandlingen var att ge allt jag hade, 110 %. Självklart har vägen inte varit spikrak, men jag gjorde det snabbt till en vana att alltid vara fullkomligt ärlig mot min behandlare och att på alla sätt jag kan göra förändringen beständig. Jag ska inte påstå att jag är frisk och att jag kan se tillbaka på "min tid som sjuk" (vilket för övrigt är ett väldigt luddigt begrepp i det här fallet) med total insikt, inte heller att jag alltid gjort rätt, men det är kanske lite av poängen med att skriva om det; man får mer distans till det.
Att vara helt inställd på en förändring tror jag att jag var redan när jag skickade in egenanmälan. Jag sa till mig själv att "Ska jag göra det här så ska jag göra det på riktigt. Inga lögner, inga undanflykter - this is it". Jag tror att det är oerhört viktigt att man själv har kommit till den punkten, annars hjälper ingen behandling i världen. Flera gånger har jag uttryckt frustration över det faktum att jag kan få hjälp med ett matschema, jag har fått en våg som jag lägger upp maten på för att försäkra både mängd och äthastighet, jag fick strikta restriktioner gällande fysisk aktivitet, ja, allt tänkte de på. Det enda de inte kunde stå bredvid mig och kontrollera med decilitermått var mina tankar. Till syvende och sist var jag ensam med mina tankar och ingen annan än jag själv har någon makt att förändra dem.
Men om man inte är där än då? Om man ännu inte känner sig motiverad?
Hur mesigt det än må låta - skriv en lista med svaren på dessa frågor:
1. Vad tjänar jag på mitt nuvarande beteende?
2. Varför är det svårt att ändra mitt beteende?
3. Vad förlorar jag om jag inte ändrar mitt beteende? Känn verkligen efter! Vad förlorar du inom den fysiska hälsan? Vilka vänner försvinner? Hur ser din framtid ut om du inte förändrar dig?
4. Vad tjänar jag på att förändra mitt beteende? Fysiskt, psykiskt, i familjelivet, karriärsmässigt, ekonomiskt, i relation till andra?
Se till att skriva ner allt du kommer på och känn vad du förlorar och vad du kan vinna, för att pusha hjärnan så till den milda grad att den fullkomligt skriker "Jag har fått nog! Det här är vansinne! Jag måste ändra mig!"
Direkt efter det, så snart som möjligt samma dag, tar du steget. Anmäl dig. Du klarar det.
Att leva med en ätstörning - till den det vederbör.
Den 23 januari 2012 var min första dag på kliniken M. Några veckor senare stod jag med läkarintyget i handen och läste ”Patienten har påbörjat behandling - heltid (8.00-16.00) dagtid. 5/7 dagar”. Jag minns hur det knöt sig i magen när den viktigaste delen uppenbarade sig för mina ögon: ”Diagnos för sjukdom: Bulimia Nervosa”. Den kvällen grät jag mig själv till sömns.
Jag skriver inte för att söka sympatier eller för att ge någon dåligt samvete, min önskan är att de runt omkring ska förstå mig och att de som lider i det tysta ska fatta modet att söka hjälp. Men framför allt skriver jag för min egen skull. Jag vill skriva ner mina tankar och låta alla veta, för jag vill inte gömma det längre, jag vill inte skämmas för det. Även om jag inte är min ätstörning är det ändå något som har format mig och kommer fortsätta forma mig under resten av mitt liv och det är viktigt för mig att inte gömma undan något som gör mig till den jag är.
Det första jag vill att människor ska veta är att man inte alltid ser på en person om denne har en ätstörning. När jag berättade varför jag skulle vara borta från skolan, varför jag inte kunde träna och vad jag skulle göra reagerade många med att syna mig från topp till tå och utbrista någon av följande kommentarer:
”Åh, du ska gå ner i vikt! Vad bra, kul för dig!”
” Men… du ser ju inte ut som att du har en ätstörning…”
”Vaddå ätstörning? Det är väl bara att äta mindre och träna mer, så går du ner i vikt!”
Men en ätstörning är så mycket mer än vikten, jag skulle snarare vilja påstå att vikten är det sista som egentligen spelar någon roll. Jag har legat på så olika många vikter att jag blir helt snurrig, men något jag vet med säkerhet är att jag inte mådde som bäst när jag vägde som minst. Snarare tvärtom. Jag var så inriktad på att alltid se ett minus på vågen att de dryga tio kilona jag redan gått ner inte fick något erkännande alls i mitt huvud. Att jag hade blåa läppar och naglar, att jag hade hudproblem på grund av näringsbristen, att jag knappt kunde ställa mig upp utan att det svartnade för ögonen, det var inte heller något jag reagerade på. Allt som betydde något var det där förbannade minuset. Omvänt kan jag säga att jag i nuläget väger mer än då, men också har betydligt mer livsglädje och självförtroende. Min poäng är att vikten, eller utseendet överlag, sällan beskriver hur en person mår på insidan. Det kan vara något att ha i bakhuvudet, oavsett om det gäller ätstörningar eller någon annan sjukdom.
Om en person har problem med droger ser man ofta att lösningen är total avhållsamhet. Genom att undvika frestelser kan personen leva ett nyktert liv, förstärka sitt självförtroende och växa som människa. Men vad händer när missbruket gäller mat? Man kan ju inte avstå mat helt (även om det är det många med en ätstörning försöker göra), vilket gör att man varje dag, i hela livet, måste ta ställning till huruvida ens tankar och beteende är bra eller dåligt. Jag vet inte hur många gånger jag varit och nosat på galenskapens tomtgräns på grund av att jag helt enkelt inte vetat hur jag ska agera och för att jag inte orkar välja sida ännu en gång. För en bulimiker hamnar man dessutom på olika sida om staketet varje gång man ställs inför val gällande mat. Därför handlar det snarare om att lära sig att leva med ätstörningen. Trots den enorma resa jag gjort de senaste månaderna kommer det säkerligen inte att vara en dans på rosor. Jag kommer alltid behöva hålla koll på mina matvanor, jag kommer alltid behöva reflektera över mina tankar, jag kommer alltid behöva kämpa mot ångesten och hjärnspökena.
Men det är värt det. För er som är mitt uppe i det nu; det är verkligen, verkligen värt det. Att inse att det finns en hel värld av möjligheter i världen och att man har ett liv att leva, det är fasiken den bästa känslan jag någonsin upplevt. Jag ska inte ljuga, självklart är resan otroligt tuff att genomföra, jag är långt ifrån redo att bli friskskriven, men jag tänker inte ge upp förrän jag blir det.
Den 21 maj har jag varit hetsätnings- och kräkningsfri i tre månader. Jag har nästan halverat mina värden gällande ångest, depression och tvång och kunde det mätas skulle jag tro att mitt självförtroende har tiofaldigats. De fyra månader jag då tillbringat på kliniken har varit de tuffaste i mitt liv, men också de mest givande. Till dig som läser vill jag säga följande:
Du förtjänar att må bra.
Du är värdefull.
Du kan.
Jag skriver inte för att söka sympatier eller för att ge någon dåligt samvete, min önskan är att de runt omkring ska förstå mig och att de som lider i det tysta ska fatta modet att söka hjälp. Men framför allt skriver jag för min egen skull. Jag vill skriva ner mina tankar och låta alla veta, för jag vill inte gömma det längre, jag vill inte skämmas för det. Även om jag inte är min ätstörning är det ändå något som har format mig och kommer fortsätta forma mig under resten av mitt liv och det är viktigt för mig att inte gömma undan något som gör mig till den jag är.
Det första jag vill att människor ska veta är att man inte alltid ser på en person om denne har en ätstörning. När jag berättade varför jag skulle vara borta från skolan, varför jag inte kunde träna och vad jag skulle göra reagerade många med att syna mig från topp till tå och utbrista någon av följande kommentarer:
”Åh, du ska gå ner i vikt! Vad bra, kul för dig!”
” Men… du ser ju inte ut som att du har en ätstörning…”
”Vaddå ätstörning? Det är väl bara att äta mindre och träna mer, så går du ner i vikt!”
Men en ätstörning är så mycket mer än vikten, jag skulle snarare vilja påstå att vikten är det sista som egentligen spelar någon roll. Jag har legat på så olika många vikter att jag blir helt snurrig, men något jag vet med säkerhet är att jag inte mådde som bäst när jag vägde som minst. Snarare tvärtom. Jag var så inriktad på att alltid se ett minus på vågen att de dryga tio kilona jag redan gått ner inte fick något erkännande alls i mitt huvud. Att jag hade blåa läppar och naglar, att jag hade hudproblem på grund av näringsbristen, att jag knappt kunde ställa mig upp utan att det svartnade för ögonen, det var inte heller något jag reagerade på. Allt som betydde något var det där förbannade minuset. Omvänt kan jag säga att jag i nuläget väger mer än då, men också har betydligt mer livsglädje och självförtroende. Min poäng är att vikten, eller utseendet överlag, sällan beskriver hur en person mår på insidan. Det kan vara något att ha i bakhuvudet, oavsett om det gäller ätstörningar eller någon annan sjukdom.
Om en person har problem med droger ser man ofta att lösningen är total avhållsamhet. Genom att undvika frestelser kan personen leva ett nyktert liv, förstärka sitt självförtroende och växa som människa. Men vad händer när missbruket gäller mat? Man kan ju inte avstå mat helt (även om det är det många med en ätstörning försöker göra), vilket gör att man varje dag, i hela livet, måste ta ställning till huruvida ens tankar och beteende är bra eller dåligt. Jag vet inte hur många gånger jag varit och nosat på galenskapens tomtgräns på grund av att jag helt enkelt inte vetat hur jag ska agera och för att jag inte orkar välja sida ännu en gång. För en bulimiker hamnar man dessutom på olika sida om staketet varje gång man ställs inför val gällande mat. Därför handlar det snarare om att lära sig att leva med ätstörningen. Trots den enorma resa jag gjort de senaste månaderna kommer det säkerligen inte att vara en dans på rosor. Jag kommer alltid behöva hålla koll på mina matvanor, jag kommer alltid behöva reflektera över mina tankar, jag kommer alltid behöva kämpa mot ångesten och hjärnspökena.
Men det är värt det. För er som är mitt uppe i det nu; det är verkligen, verkligen värt det. Att inse att det finns en hel värld av möjligheter i världen och att man har ett liv att leva, det är fasiken den bästa känslan jag någonsin upplevt. Jag ska inte ljuga, självklart är resan otroligt tuff att genomföra, jag är långt ifrån redo att bli friskskriven, men jag tänker inte ge upp förrän jag blir det.
Den 21 maj har jag varit hetsätnings- och kräkningsfri i tre månader. Jag har nästan halverat mina värden gällande ångest, depression och tvång och kunde det mätas skulle jag tro att mitt självförtroende har tiofaldigats. De fyra månader jag då tillbringat på kliniken har varit de tuffaste i mitt liv, men också de mest givande. Till dig som läser vill jag säga följande:
Du förtjänar att må bra.
Du är värdefull.
Du kan.
Go mörra, go mörra!
En ny dag gryr (nåja, det kan väl eventuellt vara så att dagen i sig grydde för ganska många timmar sen, men se då var inte miss Issa vaken, så vi sköt upp gryendet... gryet... gryndet?, till lite senare, alltså nu) i det Issiska palatset. Fasen vad bra den här dagen ska bli! Först blir det lite plock och stök här hemma, samtidigt som tvättmaskinerna går för fulla muggar, sen ska jag in till stan för att träffa en kompis. Vi hade tänkt äta glass i solen. Eventuellt får vi justera våra planer lite, det är ju inte direkt någon sol som skiner över huvudstaden idag.
De senaste dagarna har det slagit mig hur häftigt det är att jag har en egen lägenhet. Det är verkligen så himla skönt! Det enda läskiga är att folk kanske inbillar sig att jag på något sätt ska börja bli vuxen nu. Ehehehehe, dream on, ain't never gonna happen... Jag tänker vara som tjejen i rosa tights!
Nä, nu blir det fix!
Puss <3
De senaste dagarna har det slagit mig hur häftigt det är att jag har en egen lägenhet. Det är verkligen så himla skönt! Det enda läskiga är att folk kanske inbillar sig att jag på något sätt ska börja bli vuxen nu. Ehehehehe, dream on, ain't never gonna happen... Jag tänker vara som tjejen i rosa tights!
Nä, nu blir det fix!
Puss <3
Kan du måla allt med färger i en vind?
Hejsan svejsan!
Idag var jag och jobbade lite. Eller, social färdighetsträning kan man också kalla det. När man är sjukskriven och ens dagar kortfattat går ut på att sitta i fosterställning i en fotölj hela dagarna, då blir man så att säga lite van vid att bara kunna stänga ögonen vid första tecken på trötthet. Så jag övar mig på att leva nu. Bara det faktum att jag helt plötsligt måste stå upp i fem timmar (herregud vad är det här för jävulsk tortyr egentligen?! Det går ju inte att sova när man står upp) påverkar kroppen en aning.
Hur som haver. Jag var i alla fall på mitt vanliga (förr i tiden) hang out place och tränade på att le och vara trevlig och så kommer det in en tjej (mja, tant, men bara för att hon var så fräsig tänker jag kalla henne för tjej) med ceriserosa träningstights! Så oerhört snygga! Jag blev alltså tvungen att fråga en tjej i 65-årsåldern var hon hade köpt sina tights, det måste nog varit första gången världen vänds så upp och ner.
Jag har nämligen börjat inse en sak; färg är snyggt! Tänk vad det piggar upp med ett färgstarkt plagg eller fräscha färger i ens rum, det gör så himla mycket. Så, on top of allt annat ska jag göra det till mitt nya uppdrag att se till att införa så mycket färg jag bara kan i mitt liv! Det kommer bli awesome! Har ni något bra tips på färgsprakande saker/kläder?
Puss puss <3
Idag var jag och jobbade lite. Eller, social färdighetsträning kan man också kalla det. När man är sjukskriven och ens dagar kortfattat går ut på att sitta i fosterställning i en fotölj hela dagarna, då blir man så att säga lite van vid att bara kunna stänga ögonen vid första tecken på trötthet. Så jag övar mig på att leva nu. Bara det faktum att jag helt plötsligt måste stå upp i fem timmar (herregud vad är det här för jävulsk tortyr egentligen?! Det går ju inte att sova när man står upp) påverkar kroppen en aning.
Hur som haver. Jag var i alla fall på mitt vanliga (förr i tiden) hang out place och tränade på att le och vara trevlig och så kommer det in en tjej (mja, tant, men bara för att hon var så fräsig tänker jag kalla henne för tjej) med ceriserosa träningstights! Så oerhört snygga! Jag blev alltså tvungen att fråga en tjej i 65-årsåldern var hon hade köpt sina tights, det måste nog varit första gången världen vänds så upp och ner.
Jag har nämligen börjat inse en sak; färg är snyggt! Tänk vad det piggar upp med ett färgstarkt plagg eller fräscha färger i ens rum, det gör så himla mycket. Så, on top of allt annat ska jag göra det till mitt nya uppdrag att se till att införa så mycket färg jag bara kan i mitt liv! Det kommer bli awesome! Har ni något bra tips på färgsprakande saker/kläder?
Puss puss <3
TITTA! Så himla vårfint!
Visst blir man glad?
Visst blir man glad?
Det här med tålamod. Eller bristen på det.
God kväll i stugorna!
Idag försökte jag göra fransk manikyr på mig själv, fast med liola toppar i stället för vita. En sak kan jag ganska snabbt konstatera, jag har ingen som helst tillstymmelse till tålamod. Det blir jämt fel när jag ska måla naglarna, för efter typ två sekunder börjar jag skriva på tangentbordet, skriva sms, gå på toa eller typ helt vansinnigt försöka sätta på mig ett par strumpbyxor. Det brukar vara sådär typiskt dåliga aktiviteter att hänge sig åt när nagellacket ska torka.
Anyways, skulle egentligen inte säga så mycket mer, försöker mest få tillbaka blogg-rutinen, för jag har saknat det.
Pussiluss!
Idag försökte jag göra fransk manikyr på mig själv, fast med liola toppar i stället för vita. En sak kan jag ganska snabbt konstatera, jag har ingen som helst tillstymmelse till tålamod. Det blir jämt fel när jag ska måla naglarna, för efter typ två sekunder börjar jag skriva på tangentbordet, skriva sms, gå på toa eller typ helt vansinnigt försöka sätta på mig ett par strumpbyxor. Det brukar vara sådär typiskt dåliga aktiviteter att hänge sig åt när nagellacket ska torka.
Anyways, skulle egentligen inte säga så mycket mer, försöker mest få tillbaka blogg-rutinen, för jag har saknat det.
Pussiluss!
Natti natti.
Här sitter fröken Issa, trött som en gnu, men ändå jädrans lycklig. Jag har en fin familj som stöttar och älskar mig, jag har underbara vänner som finns där i vått och torrt och jag har en jäkla fin pojkvän som får det att pirra sådär fint i magen. Utöver det har jag dessutom världens mysigaste lägenhet (skokartong), förmågan att utvecklas något enormt, verktygen för att få ett helt perfekt (enligt min mening) liv och dessutom insikt nog att förstå hur lyckligt lottad jag är.
Så, nuff said.
Så, nuff said.
I vintras, med mitt lyckotroll Bobby.
