08:00
Nä alltså jag tänker inte gå upp nu! Jag tillbringade halva natten med att titta på Gilmore Girls, prata dataspelsberoende och fundera på när läkaren kan gipsa min fot så nej, jag sover vidare.

08:01
Men vad i hel... Så ringer andra klockan. Varför läser inte väckarklockan tankar? Ring igen om 20 min...

08:01:30
Nä okej, jag får väl ställa om klockan själv.

08:20
Döööööö, väckarklocka. Okej, hej och hå, upp och hoppa. In i duschen.

08:45
Sminka, sminka... När tog min foundation slut? Tja, man tager det man haver. Låt oss gräva lite i sminklådan. There is no time like the present att experimentera lite. Ska jag ha i sån där gel som gör håret lockigt också? Ja det gör jag, dagen till ära. Sweet!

08:55
Åh käre gud i himmelen, vilken permanentutväxt jag har! Det ser ut som att jag haft en mössa på mig när jag lockat håret... Kaffepaus.

08:57
Aaah, jag har ju faktiskt en locktång!

09:20
Jamen nu ser det ju ännu värre ut. Jag är fortfarande überlockig i topparna men ingenting fastnar i roten. Och det funkar bara på ena sidan av huvudet....

09:40
Sååå, nu ser det bra ut. Jag tror jag ska svida om och bli hårfrisörska, det här var ju riktigt roligt!

09:42
Panik. Det ser för jävligt ut, rent ut sagt. Men nu har jag ju sprayat håret, så jag kan inte göra mer. Aaaah, folk kommer fråga om jag har fastnat i elvispen.

I skrivande stund har jag dock accepterat att det är så här jag kommer se ut idag:

Jag vet, jag vet. Inläggen haglar inte direkt här. Det är inte så att man går in på min blogg och tänker "jisses, vad kvinnan skriver! Hur ska jag någonsin hinna ikapp med läsandet? Bäst jag ställer in midsommarens firande i sommarstugan, för vi har inget internet och jag vill inte missa ännu fler av damens fantastiska inlägg!". Inte riktigt.

Hur som haver, idag är jag hemma från jobbet. Jag har ont i halsen och har dessutom nackspärr. Det är grovt likt mitt tillstånd in the early days of körtelfebern of 2009. Och, för er smartbyxor där ute som i denna stund sitter och skakar på huvudet bakom skärmen, tänkandes "Nej men lilla vän, man kan inte få körtelfeber mer än en gång, så lägg ner med hypokondri-fasonerna och bit ihop, helt enkelt" (Jooo, erkänn! Det var precis så ni tänkte!) kan jag berätta att det finns olika former av körtelfeber och man kan få dem allihopa om man har otur! (Jag känner er så väl, tro inte att jag inte vet att ni klickade er fram på vårdguidens hemsida och nu sitter och söker på "körtelfeber, olika former av". Gotcha!) Sen att jag inte är läkare och egentligen inte har någon rätt att uttala mig i frågan (och dessutom själv inte sökt på Vårdguiden för att bekräfta min hypotes), det är en annan femma.

För att fortsätta med min självdiagnostisering kan jag meddela att jag idag bestämde mig för att jag har en spricka i foten. Sedan jag stukade den har det fortsatt att göra ont och såhär en månad efter händelsen kan jag fortfarande inte springa eller böja foten i vissa vinklar (typ sitta i skräddarställning). Så en spricka it is. Nu är bara frågan hur jag själv ska kunna gipsa foten, eftersom det inte är säkert att någon läkare är villig att hålla med mig i min bedömning av situationen.

Hellu!

Är lite småseg... Okej, nu ljög jag, ajabaja Issa. Jag är skittrött. Fatta fem stycken, varav en kutar som Mustafa Mohamed (efter lite research kanske jag hellre ska säga Usain Bolt? Alltså. Jag vet inte vilka som springer fort...), en har grava problem med att man bryter ögonkontakt alternativt sätter ner honom, en klättrar och far, en äter inget och en.... han bara är. Men de är så söta och underbara men gissa om man är helt slut?!

Ehm. Kom på en sak. Kanske eventuellt ska berätta att det är mitt jobb på dagiset jag skriver om. Så ni inte tror att jag jobbar på ett ålderdomshem med snabba pensionärer som man måste bära. Eller, oh!, med blommor som jag tror är levande, eftersom jag är på gränsen till inspärrningsbar, eller... Okej. You get the point.

Så. Jag kände väl bara att jag skulle drop you guys a line, liksom. Kolla läget.

Meeeeeen, nu ska jag däcka. I morgon väntar en ny dag med pensionärerna, tihihi.

En långhelg som denna är det kanske extra stor chans (eller risk, beroende på vilken av listorna du känner igen dig mest ur) att man vaknar upp i en säng som inte är ens egen. Såvida det inte är partnerns säng (eller, om man har lite svårt att släppa taget och blir extra kinkig när man är askalas; föräldrarnas säng. Nej, det har aldrig hänt mig) kan det bli lite hur som helst. Jag, eder kära Miss Issa, listar därför fyra av de värsta, och bästa, Walk of Shame-stunderna.

De värsta

- Trasigt
Du rodnar från topp till tå (Är till och med ganska säker på att några inre organ känner sig genanta), mumlar något om att du måste hem och mata katten och börjar leta efter kläderna. Aaaah, där är klänningen som var så fin, nystruken och inte alls svett-/öl-/ciggluktande igår kväll klockan nio. Du drar på dig den och börjar leta skor... Men...? VAD I HELVETE?! Kompisen som drog och slet i allt och alla och promt skulle visa dina roliga trosor för alla på festen lyckades visst dra ett hål i klänningen. Gärna på ett väldigt uppenbart ställe och gärna på ett sätt som gör att sagda trosor nu måste flashas hela vägen hem.

- Vilsen
Oj. Personen du gick hem med var inte ALLS lika snygg idag. Är det matrester som skymtar under soffbordet och är det där en N*SYNC-affisch på väggen? Innan ragget vaknar smyger du på dig kläder och skor, stänger tyst ytterdörren och börjar gå... åt höger... nej, vänster? Var kom vi ifrån igår? VAR ÄR JAG?!

- Utseendet
Ragget flinar bakfullt, pekar och säger helt ogenerat "Hehe vilken jädra morgonfrilla (jo, jag använder det finare ordet dagen till ära) du har!" varpå du letar frenetiskt i partyväskan. Ingen kam. Ingen borste. Ingenting. Nödlösningen blir att dra fingrarna genom håret, men det gör bara saken värre för du känner hur väldans du behöver en kam mer än fingrar. För att göra äckelkänslan komplett går ragget och borstar tänderna och du står där och känner hur tänderna liksom känns ungefär en cm tjockare på grund av att du inte borstat tänderna på vad känns som sextioelva år. Dessutom har den vattenfasta mascaran satt sig precis där den inte ska sitta, helst under ögonen. Eller till och med på kinden.

- Awkwardness
Du och ragget inser snabbt att ni verkligen inte, på någon planet, har något gemensamt i dagsljus. Ni kan inte heller småprata och eftersom bussen bara går en gång i timmen blir tystnaden olidligt lång. Och pinsam. Ragget verkar liksom argt för att du inte tog en buss innan han/hon vaknade och sätter sig demonstrativt vid datorn med hörlurarna på. Du skickar "Hjälp mig" till de närmaste femtio kompisarna i mobilens komtaktlista för att ha något att göra tills bussen går. Som du får hitta till själv.

De bästa

- Avslappnat
Okej, ni vaknar och inser att kvällen innan var minst sagt vild. Ni har inga egentliga känslor för varandra, men ragget tar med dig till närmaste pizzeria där ni bakiskäkar och snackar om vem som var fullast, hur otippat det var att någon dansade naken på bordet och hur jädra god pizzan är. Alternativt gör ni detta hemma hos nån av er, med en bra serie. Ni kan helt enkelt snacka som kompisar.

- Nummerbyte
Ragget frågar lite sött om han/hon kan få ditt nummer och det pirrar till lite i magen. Ni byter nummer och sms:ar sedan hela dagen. Wow, det kan vara något.

- Komplimanger
Egentligen kan du bocka för alla yttre attribut från den övre listan; dålig andedräkt, morgonfrilla, smink överallt och gärna trasiga eller nedkladdade kläder. Ragget tar en titt från topp till tå och säger sedan "Gud vad vacker du är!". Du frustar lite och inser sedan... det var allvarligt menat. Han/hon ler stort och kan inte ta sina ögon från dig.

- Pusta ut
Du vaknar. Med PANIK. "Helvetesjäklaskitfan, vad gör jag här? Ååååh det kommer bli så pinsamt. Vakna inte! Eller jo, jag kan ju inte gå nu... Eller? Hur ska jag göra? VILL han/hon att jag ska gå nu? Hoppas att jag inte har dregel på kinden....". Ragget vaknar - och ler. "Hej" säger han/hon och en låååång konversation om allt och inget har just påbörjats. Du pustar ut och lägger dig till rätta.

Hejsan svejsan!

Sitter hemma hos min mamma och skriver, ärhusvakt. Varför de valde mig som husvakt övergår mitt förstånd, eftersom de varit borta sen i lördags morse och det var först idag jag kom på att jag kanske, eventuellt, skulle vattna blommorna som står i gassandesol dagarna i ända. Bra jobbat, Issa.

Helgen har bjudit på diverse trevligheter.
I fredags åkte jag bara hit efter dagens äventyr, tog det lite lugnt, fick middag och så. Gödningen började alltså redan då.
Lördagen startades med sol ute i trädgården och sedan åkte jag in till Tanto för att ha "klassfest". Bra uppslutning, vi var hela nio stycken allt som allt. Men eftersom vi inte riktigt gillar varandra tog vi det i skift, så alla var så klart inte där samtidigt. Vi ska ju bara bli socionomer, så vi är ju inga people persons, så att säga.
Senare på kvällen följde jag med en klasskompis och hennes kompisar till Sommar!, det var sjukt trevligt där. M ägnade kvällen åt att hälla allt hon kunde hitta innanför min urringning, jag hade hatt och knackade på toadörrarna åttahundrasjuttioelva gånger. Fick även se Slussen och Gustavsberg by night, dricka citronvatten och döpa diverse kroppsdelar. För att summera - en väldans trevlig kväll.
På söndagen var det bakis style som gällde - islatte på EH och sen hem till mamma och mula ostbågar och vatten framför tv:n. Det var meningen att jag skulle gå ut på kvällen men efter mycket om och men blev det en hemmakväll framför tv:n. Kanske var bäst så.

Idag ska jag sola/crosstraina (har inte bestämt mig för vilket jag vill prioritera, faktiskt) innan mamma och T kommer hem. Och imorgon börjar allvaret - en hel månad med jobb mellan nio och fem. Hur ska detta gå? Roligt blir det i alla fall.

Nej, oavsett vad jag ska göra kan jag inte sitta här längre, det är ju bara totalfail.

Puss och kram!

(Kunde bjudit på en bild från i lördags, men det är mest ett virrvarr av färger och ljus, eftersom åbäkena till modeller inte riktigt kunde stå still i en sekund. Inte fotografen heller.)

Idag är jag på bra humör, det är så att jag och solen strålar ikapp. Och jag vinner. Visserligen startade morgonen med en överraskning som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera, men det är inget som ett par gummihandskar och lite vaselin inte kan fixa (alltså ibland förvånas jag något fruktansvärt över kopplingarna som min hjärna gör i vissa fall. Herregud Issa, vi borde plocka ut din hjärna, lägga den i en glasburk med vätska i någon rolig färg och sedan skicka burken till ett omtalat forskningsinstitut med högt uppsatta män och kvinnor i vita rockar och tjocka glasögon. Överraskningen i fråga kan faktiskt inte lösas med gummihandskar och vaselin, så jag vet inte riktigt vad det där kom från. Inte är det en freudiansk felsäg...skrivning i alla fall. Gud vad lång den här parentesen blev).

I alla fall.

Det är en spännande känsla jag får när jag har städat. Jag känner mig liksom... speciell (på det bra sättet, inte på det ovan nämnda hjärna-i-glasburk-sättet). Jag känner mmig duktig och fin och.... Ehm. Måhända märks det att jag inte städar så ofta? Hm. Tål att tänkas på.

Idag ska jag åka iväg på ett secret mission i Enskededalen och sedan ska jag sätta mig på någon parkbänk och läsa, tror jag. få lite färg på mina bleka (och blåslagna) ben.

Just ja! Jag har inte berättat att jag stukade foten för en vecka sen! Ja, så här var det. Jag var på bartömning i skolan och drack lite vin, träffade gamla och nya klasskompisar och hade allmänt jättetrevligt. Min kompis H gick hem rätt tidigt eftersom hon skulle upp tidigt dagen efter, så jag blev kvar med en gammal kompis från högstadiet, som nu går i min parallellklass. Mycket trevligt. När vi skulle gå därifrån så sa det helt plötsigt PAOW! och där låg Miss Issa på marken. "Aj. Det gör lite ont" snyftade jag en aning patetiskt. Men så gaskade jag upp mig, tog av mig skorna och stödde mig på A till Centralen. Alltså. Jag förstod inte att jag stukat foten väldigt illa. Jag gick dock och sa till folk "Hej hej! Jag har brutit benet!" jätteglatt. Någonstans inom mig skrek en liten röst "Aaaaaaaj!", men jag hörde inte riktigt.

När jag till slut kom till stationen här hemma satte jag mig på en bänk och väntade på en taxi. Jag tänkte i mitt stilla sinne att jag visserligen var lite påverkad, men vad fasen, jag borde kunna stå upp ändå. Mycket märkligt.  Det kom en man i en bil som var läskig och bara satt och flinade, "Hej hej!" sa jag glatt och tänkte inte mer på det. Som tur var kom det en taxi då, som tog mig hem, där jag stupade ner i sängen.

Status lördag: Aj. Aj som fan. Oj. Det ser ut som att jag har opererat in en tennisboll i fotleden. Aj. Behöver gå på toa. AJ! Kan inte stå upp. Ringer mamma åttahundrasjuttioelva gånger, grinandes som en bebis. Det är synd om mig. AJ. Måste. Gå. På. Toa. Tar stöd mot allting under den 1,5 m långa färden till toan. Grinar som en fjortonåring vars föräldrar precis sagt nej till en fest, tatuering och en skitsnygg motorcykelåkande 25-åring.

Status söndag: Läs status lördag. Reducera en aning av grinandet.

Ja. Nu har det alltså gått en vecka. Jag kan gå, så länge jag slipper trappor, för då ser jag ut som en stelopererad pensionär. På något sätt känner jag mig lite nostalgisk och tänker tillbaka på den gången jag var på orienteringsläger på Muskö och stukade foten mitt ute i skogen. Jag hoppade tillbaka på ett ben (på vägen hoppade jag rakt in i en enbärsbuske. Aj, stickigt) och låg sedan hela lägret på en luftmadrass med foten i högläge. Ah, good times.

Så, bara för att jag stukar foten är jag inte askalas. Jag var faktiskt relativt nykter när jag orienterade. Jag vet att det inte verkade som att jag var det, men det var jag.