Fördelen med att jag numera nästan enbart läser föräldrabloggar (Nej alltså, det har bara blivit så av någon anledning. Jag har ingen överhängande lust att inte få sova på natten, torka bajs hela dagarna och sedan få mat kastad på mig. Fast jag vet att det inte bara är så. Men nej, jag vill inte ha barn nu. Oj vilken lång parentes) är att de oftast har uppdaterat. Oavsett om man sätter på datorn halv sju på morgonen. De har liksom ingen verklighetsanknytning när  det gäller tid.

Nice. För mig. Inte för dem, kanske.

Innan jag går och lägger mig tänker jag delge er en saga jag nyss knåpat ihop. Så, här kommer den;

Sagan om min kylskåpdörr

Det var en gång en flicka som skulle göra middag. När hon tagit ut alla sakerna ur kylen puttade hon igen kylskåpsdörren med sin armbåge, för händerna var fulla med middagsingredienser. Plus att det inte hade blivit någon saga om flickan hade stängt kylskåpsdörren som hon borde gjort. Men (dramatisk musik spelas) kylskåpsdörren ville inte stänga sig.
- För i helvete, jävla skitkylskåpsdörr, stäng dig!!!! gormade flickan, för hon var hungrig och således på uruselt humör. Sedan fortsatte hon i sin middagslagning en liten stund, innan det slog henne att hon glömt att ta fram margarinet.
- Nämen lilla dööööll, fötood du att jag inte va kla i kyyyylen? utbrister då flickan, med en kärleksfull bebisröst, till sin kylskåpsdörr.

Fråga: Är det någon mer än jag som pratar med sina vitvaror?

Idag är det terminsstart för mig och jag finner mig själv vara pirrig i magen?! Det känns liksom spännande att börja ett nytt år på socionomlinjen och det ska bli kul att träffa klasskompisarna och jag ser fram emot att lära mig nya saker.

Eventuellt beror det på allt kaffe jag druckit denna morgon. Det återstår att se.

Ikväll ska jag och en kompis gå ut och ta ett glas vin på en pub. Detta föranledde en diskussion om huruvida jag måste raka benen. Jag menar, dels är jag ju faktiskt tjingad nu så då behöver man väl inte raka benen alls när man går ut? Dels börjar det bli kyligt och vinterpälsen ska med all rätt börja odlas.

Men. Sen kommer man ju till det där kruxet om att man ändå kanske vill känna sig lite fin och ohårig? Som tidsoptimist blir det onekligen lättare att springa till bussen utan det extra luftmotståndet.

Knepiga saker att tänka på.....

Ni vet när man får nåt mellan tänderna och man sitter där och slickar och suger tills man får kramp i tungan? Sen låter man det vara... i typ en sekund, sen börjar man igen, helt frenetiskt.

Känslan när det man har mellan tänderna äntligen lossnar....

För en liten stund sen var jag inne på en av Sveriges största tidningars nyhetssajt. "Testa dina kunskaper i vårt nutidsquiz!" uppmanade de och jag tänkte att jaha det kan ju inte gå sämre än den gången jag fick 1/8 i alla fall. Och nu har jag ändå följt utvecklingen i Libyen och Syrien...

Antal frågor om:
fotboll: 2 st
döda kända människor: 2 st
kändisars memoarer: 1 st
patent på teknik: 1 st
pinsamma uttalanden från politiker: 1 st
successionsordningen, med anledning av Kronprinsessans graviditet: 1 st
Libyen: 0 st
Ghaddaffi: 0 st
Syrien: 0 st

Ändå hade jag fyra rätt?!

När jag bodde i Riksten hade jag grannar som såg rakt in genom mitt fönster. Så jag kunde aldrig dansa i underkläder till denna:

Inte heller kunde jag duscha utan att behöva klä på mig inne i mitt badrum som var ungefär en halv kvm stort.

Nu har jag ingen granne som ser rakt in, så nu kan jag göra allt det här. Liksom låta allt hang loose. Skaka like noone is watching. För det gör ju ingen. Hah!

För visst gör det inget att Nynäsvägen går utanför?

Jag var ute och gick i Trollbäcken i natt. Jag hade med mig Serena (alternativt så var jag Serena, lite oklart det där) och Nate från Gossip Girl. Sen var det inte Nate utan Dawson från Dawson's Creek. Han såg en kvinna med kort, blond page-frisyr och en gul jogging suit. Det var tydligen hans gamla älskare, så han hoppar ner från balkongen (jag vet inte hur han kom dit) och börjar springa. Springa som en galning med arslet i lågor. Och kvinnan, vars jogging suit nu är lila, springer minst lika fort efter. Helt plötsligt inser jag att jag är Dawson och blir jagad av den gamla älskaren. Jag springer och fintar och springer, men hon är snabbare än mig. Hela tiden är jag irriterad på mig själv för att jag springer in på de gator som har jättesega uppförsbackar. Sedan dyker jag in på en tomt och.... då ringer väckarklockan.

Any thoughts on this one?

Jag vet bara att det blir en lång startsträcka till pluggandet när man vaknar med andan i halsen.

Min dag har varit dålig. Så dålig att jag knappt kan beskriva den. Ändå är det precis det jag gjort, om och om igen.
Duns, skakande väggar, tvättstuga, blod, polisanmälan, väntan, panik, telefonköer, sjukhus.

Det känns liksom overkligt och det värsta är att de personer jag vill prata med inte finns. Antingen så är de långt borta eller så finns de helt enkelt inte längre. Självklart ska jag inte förminska betydelsen av dem jag har runt omkring mig nu, men ibland är det liksom svårare än vanligt att klara sig utan personer som så länge varit en del av ens liv. Personer man saknar.

Tja. I morgon väntar mer telefonsamtal, besök till sjukhuset och så en alldaglig sväng förbi tandläkaren.

Jag önskar bara att ni var här.

En dag som denna kräver en kaffemugg som denna.

Någon sa nån gång till mig att hårinpackningen tar bättre om man samtidigt har värme på. Så när jag gör hårinpackning ser jag ut så här:

Jag har hört att man är som tröttast som 19-20-åring. Ja, men då har ju jag passerat den perioden med råge och nu är jag hur trött som helst.

Torsdag:
17.00-18.00
Ofrivillig power nap (läs:däckning) på soffan

20.00
Nu går jag och lägger mig!

Fredag:
09.00
Vaken! Mja, i alla fall uppe, tack vare väckarklockan.

02.00
Jag vet att jag är på födelsedagsfest, men nu somnar jag snart stående. Hem och sova!

Lördag:
10.00
Ugh. Upp och baka inför min och mammas födelsedagsmiddag.

15.30
Tar en cider. Däckar nästan stående. Vad fan?! Power napar på soffan tills gästerna kommer.

19.30
Middagen är uppäten. Jag k.ä.m.p.a.r. med att hålla mig vaken. Näe, alltså jag bara måste power napa innan efterrätten.

21.00
Moster med familj åker hem för att kusinbarnen behöver sova (de är tre och sex). Jag behöver också sova och tigger skjuts hem. Sover inom en timme från avresa från mamma.

Söndag:
09.45
Nu har jag snoozat i mer än en och en halv timme. Måste. Gå. Upp.

10.52
Får man power napa nu? ZzzZzzzZ

Jag funderar i mitt stilla sinne på om någon har försett mig med sömnpiller som självutlöses typ varannan timme?

Nu är jag officiellt en del av Haninge igen; jag har åkt buss med Buss-Jonas.

Oklart dock varför han satt hela resan och vinkade till mig? Jag kanske helt omedvetet har blivit Buss-Issa?

Ganska länge har jag tänkt hur väldans bra allt vore om jag vore cool. Om jag inte var så töntig. Men nu har jag börjat ta till mig min töntighet i all dess glans och guuuuuud vad nice det är när man tänker efter!

* Man kan säga saker som väldans och herre min je och ingen blir förvånad

* Man kan alltid välja att ibland vara lite småcool i alla fall, varpå folk uppskattar det på ett annat sätt, eftersom man vanligtvis är nördig

* Man kan trivas med att vara precis den man är!

(Viktigast av allt!) * Man kan utbrista Ååååh går Sjunde himlen/Gilmore Girls/Antikrundan på tv?! Det måste jag hem och se!!

Eftersom jag öppnar på jobbet idag har jag i natt sovit ca. 4 h och nu varit vaken i en timme. Man skulle kunna säga att jag är "lite trött". Eller så skulle man kunna säga att jag är "så god damned gristrött att jag höll på att tvätta ögonen med tandkräm". Jag vet inte riktigt var gränsen går mellan de båda...

Idag när jag skulle gå till jobbet stod det en tjej utanför centrum. Hon var väl sisådär 9-10 år. Hon spelade fiol och fraför henne låg det öppna fiolfodralet. Jag undrade i mitt stilla sinne om hon fick några pengar, eller bara hörselskador.

Eftersom jag lider av lite lätt hypokondri blev jag hur nöjd som helst när jag insåg att jag tagit med mig mina vattenvanor hem från Turkiet. Yes! tänkte jag. Ingen urinvägsinfektion, huvudvärk eller att kola vippen av uttorkning. Awesome!

Sen kom jag hem och fick höra talas om vattenförgiftning. Nu har jag det. Det är jag helt säker på.

Jag funderar starkt på att anlita någon som kan kolla tvättråden i alla kläder jag vill köpa. Annars kan det till exempel hända att jag skulle komma hem från Turkiet med en svindyr klänning som endast klarar kemtvätt. Ja, det skulle liksom kunna hända annars.....

När jag flyttade hemifrån fick jag en dammsugare av min pappa och låtsasmamma. Den är orange och vit och har en 13 m lång sladd. Det tyckte min pappa var hysteriskt roligt, eftersom lägenheten jag flyttade till var på 20 kvm.
- Du kan ju börja städa hos grannarna mot en avgift, för du behöver itne ens dra ur sladden när du byter lägenhet, skrockade han nöjt.
Jo tack, tror jag hade kunnat dammsuga hela gatan utan att byta eluttag.

Hur som haver. Nu när jag flyttade (till mitt mansion, hela tjugofyra kvadrat, ojojoj!) var dammsugaren plötsligt trasig. Den ville inte suga (Alltså... nej, jag tänker inte ens kommentera det där)!

Så idag när min mamma ringde och frågade om hon kunde få komma förbi och hämta en sak som hon lånat till mig, vrålade jag i mitt inre Jaaaaaaaaaaaaaaaa! och såg nöjt hur hon skulle ta med sig min tekniska låtsaspappa som sedan skulle tvinga dammsugaren till underkastelse genom nedmontering. Haha! Dammsugare 0 p - Issa 1 p! Mamma och Tommy kom hit och jag började förtvivlat berätta hur jag inte kunnat dammsuga på en månad (Ja precis, spring till telefonen, Anticimex har säkert jourtelefon dygnet runt) och nu står jag inte ut mer och var la jag garantipappret, jag kanske kan få en ny och hur.... Tommy skruvade på hjulet som reglerar dammsugarens insugskraft. Sen var det färdigt.

Hur var det nu igen? Issa 0 p - dammsugaren 1 p?

Det där som alla vill men ändå fruktar att känna. Eller är det bara jag? Pirret i magen, leendet som inte går att sudda bort. Förrän förtvivlan kommer. Sedan ilskan, bortträngningen. Som Per Gessle sjunger "Här kommer alla känslorna på en och samma gång". Tiden när kompisarna tålmodigt står ut med det eviga tjatandet, fnittrandet och tvivlet.

Jag visste inte att mitt hjärta var stängt förrän han öppnade det igen. Jag förstod inte hur försiktig jag varit.

Det är skrämmande att känna så intensivt, så totalt. Fast ändå härligt.

Gud så jag babblar.