Nu har skolan börjat igen och jag måste erkänna, efter ett halvårs sjukskrivning är det fasen så tufft att komma tillbaka. Helt plötsligt ska jag inte bara orka och hinna plugga på heltid, jag ska dessutom hålla mig till matschemat med allt vad det innebär och så ska jag hålla igång mina steg. Varje dag. Det är superfrustrerande, det finns liksom inget rum för snedsteg, vilket så klart är bra på ett sätt, men det känns liksom inte... mänskligt. Ni vet hur man vissa dagar bara känner "Nä, idag spöregnar det och jag har massa plugg att ta itu med, jag har faktiskt ingen lust att gå åtminstone 5 km idag"? Jag får inte ha såna dagar. Om jag står hela dagen och städar och fixar så att svetten rinner måste jag ändå se till att få mina (åtminstone) 10.000 steg. Om jag har föreläsning mellan 10-13 måste jag ändå på något vänster äta min lunch kl 12. Om jag borde äta havregrynsgröt till middag för att pengarna tryter, så går inte det. Nu kanske jag är lite väl negativ. Men det tar på krafterna att alltid förvänta sig 110 % av sig själv, inom alla områden.

 

Men om man ska se på saker och ting positivt så har jag i alla fall blivit tusen gånger bättre på att lyssna på kroppens egna signaler om när den inte orkar. Jag har blivit bättre på att prioritera mig själv och inte andra och jag har blivit bättre på att faktiskt tycka att det är okej (till och med bra) att göra så.

 

Nu ska jag faktiskt gå och lägga mig, känner att det är det bästa just nu, jag får nog inte ut något mer av den här dagen hur jag än försöker.

 

Ta hand om er där ute!

Puss <3