Något av det viktigaste för mig under de senaste månaderna, faktiskt det jag tror har tagit mig så här långt i behandlingen, är att jag tidigt bestämde mig för att "nu får det fanimig räcka!". Droppen kom när en nära vän som haft problem med maten berättade hur bra hon mår nu. Min hjärna fullständigt exploderade; "Vaddå, kan man må bättre?! Kan livet kretsa kring annat än det här?". Jag blev förvirrad, men också fruktansvärt nyfiken. Inte många dagar senare fyllde jag i en egenanmälan och skickade till M.

Bland det första jag bestämde mig för när jag påbörjade behandlingen var att ge allt jag hade, 110 %. Självklart har vägen inte varit spikrak, men jag gjorde det snabbt till en vana att alltid vara fullkomligt ärlig mot min behandlare och att på alla sätt jag kan göra förändringen beständig. Jag ska inte påstå att jag är frisk och att jag kan se tillbaka på "min tid som sjuk" (vilket för övrigt är ett väldigt luddigt begrepp i det här fallet) med total insikt, inte heller att jag alltid gjort rätt, men det är kanske lite av poängen med att skriva om det; man får mer distans till det.

Att vara helt inställd på en förändring tror jag att jag var redan när jag skickade in egenanmälan. Jag sa till mig själv att "Ska jag göra det här så ska jag göra det på riktigt. Inga lögner, inga undanflykter - this is it". Jag tror att det är oerhört viktigt att man själv har kommit till den punkten, annars hjälper ingen behandling i världen. Flera gånger har jag uttryckt frustration över det faktum att jag kan få hjälp med ett matschema, jag har fått en våg som jag lägger upp maten på för att försäkra både mängd och äthastighet, jag fick strikta restriktioner gällande fysisk aktivitet, ja, allt tänkte de på. Det enda de inte kunde stå bredvid mig och kontrollera med decilitermått var mina tankar. Till syvende och sist var jag ensam med mina tankar och ingen annan än jag själv har någon makt att förändra dem.

Men om man inte är där än då? Om man ännu inte känner sig motiverad?

Hur mesigt det än må låta - skriv en lista med svaren på dessa frågor:
1. Vad tjänar jag på mitt nuvarande beteende?
2. Varför är det svårt att ändra mitt beteende?
3. Vad förlorar jag om jag inte ändrar mitt beteende? Känn verkligen efter! Vad förlorar du inom den fysiska hälsan? Vilka vänner försvinner? Hur ser din framtid ut om du inte förändrar dig?
4. Vad tjänar jag på att förändra mitt beteende? Fysiskt, psykiskt, i familjelivet, karriärsmässigt, ekonomiskt, i relation till andra?

Se till att skriva ner allt du kommer på och känn vad du förlorar och vad du kan vinna, för att pusha hjärnan så till den milda grad att den fullkomligt skriker "Jag har fått nog! Det här är vansinne! Jag måste ändra mig!"
Direkt efter det, så snart som möjligt samma dag, tar du steget. Anmäl dig. Du klarar det.