Den 23 januari 2012 var min första dag på kliniken M. Några veckor senare stod jag med läkarintyget i handen och läste ”Patienten har påbörjat behandling - heltid (8.00-16.00) dagtid. 5/7 dagar”. Jag minns hur det knöt sig i magen när den viktigaste delen uppenbarade sig för mina ögon: ”Diagnos för sjukdom: Bulimia Nervosa”. Den kvällen grät jag mig själv till sömns.

Jag skriver inte för att söka sympatier eller för att ge någon dåligt samvete, min önskan är att de runt omkring ska förstå mig och att de som lider i det tysta ska fatta modet att söka hjälp. Men framför allt skriver jag för min egen skull. Jag vill skriva ner mina tankar och låta alla veta, för jag vill inte gömma det längre, jag vill inte skämmas för det. Även om jag inte är min ätstörning är det ändå något som har format mig och kommer fortsätta forma mig under resten av mitt liv och det är viktigt för mig att inte gömma undan något som gör mig till den jag är.

Det första jag vill att människor ska veta är att man inte alltid ser på en person om denne har en ätstörning. När jag berättade varför jag skulle vara borta från skolan, varför jag inte kunde träna och vad jag skulle göra reagerade många med att syna mig från topp till tå och utbrista någon av följande kommentarer:
”Åh, du ska gå ner i vikt! Vad bra, kul för dig!”
” Men… du ser ju inte ut som att du har en ätstörning…”
”Vaddå ätstörning? Det är väl bara att äta mindre och träna mer, så går du ner i vikt!”

Men en ätstörning är så mycket mer än vikten, jag skulle snarare vilja påstå att vikten är det sista som egentligen spelar någon roll. Jag har legat på så olika många vikter att jag blir helt snurrig, men något jag vet med säkerhet är att jag inte mådde som bäst när jag vägde som minst. Snarare tvärtom. Jag var så inriktad på att alltid se ett minus på vågen att de dryga tio kilona jag redan gått ner inte fick något erkännande alls i mitt huvud. Att jag hade blåa läppar och naglar, att jag hade hudproblem på grund av näringsbristen, att jag knappt kunde ställa mig upp utan att det svartnade för ögonen, det var inte heller något jag reagerade på. Allt som betydde något var det där förbannade minuset. Omvänt kan jag säga att jag i nuläget väger mer än då, men också har betydligt mer livsglädje och självförtroende. Min poäng är att vikten, eller utseendet överlag, sällan beskriver hur en person mår på insidan. Det kan vara något att ha i bakhuvudet, oavsett om det gäller ätstörningar eller någon annan sjukdom.

Om en person har problem med droger ser man ofta att lösningen är total avhållsamhet. Genom att undvika frestelser kan personen leva ett nyktert liv, förstärka sitt självförtroende och växa som människa. Men vad händer när missbruket gäller mat? Man kan ju inte avstå mat helt (även om det är det många med en ätstörning försöker göra), vilket gör att man varje dag, i hela livet, måste ta ställning till huruvida ens tankar och beteende är bra eller dåligt. Jag vet inte hur många gånger jag varit och nosat på galenskapens tomtgräns på grund av att jag helt enkelt inte vetat hur jag ska agera och för att jag inte orkar välja sida ännu en gång. För en bulimiker hamnar man dessutom på olika sida om staketet varje gång man ställs inför val gällande mat. Därför handlar det snarare om att lära sig att leva med ätstörningen. Trots den enorma resa jag gjort de senaste månaderna kommer det säkerligen inte att vara en dans på rosor. Jag kommer alltid behöva hålla koll på mina matvanor, jag kommer alltid behöva reflektera över mina tankar, jag kommer alltid behöva kämpa mot ångesten och hjärnspökena.

Men det är värt det. För er som är mitt uppe i det nu; det är verkligen, verkligen värt det. Att inse att det finns en hel värld av möjligheter i världen och att man har ett liv att leva, det är fasiken den bästa känslan jag någonsin upplevt. Jag ska inte ljuga, självklart är resan otroligt tuff att genomföra, jag är långt ifrån redo att bli friskskriven, men jag tänker inte ge upp förrän jag blir det.

Den 21 maj har jag varit hetsätnings- och kräkningsfri i tre månader. Jag har nästan halverat mina värden gällande ångest, depression och tvång och kunde det mätas skulle jag tro att mitt självförtroende har tiofaldigats. De fyra månader jag då tillbringat på kliniken har varit de tuffaste i mitt liv, men också de mest givande. Till dig som läser vill jag säga följande:

Du förtjänar att må bra.
Du är värdefull.
Du kan.