Wow, okej. Hej.

Jag ser att ni är några som, trots denna galet inläggsfria period, kikar in här så gott som dagligen. Tack för lojaliteten, får jag väl säga, heh.

Idag började sjunde veckan med M. Tänker inte gå in på detaljer gällande det hela, det känns för personligt, men jag kan meddela att jag mår rätt pissigt för tillfället. Jag sover mig i stort sett igenom dagarna och nätterna, bortsett från när någon väcker mig för rutingrejer. Försöker göra listor. Jag gillar listor. Listor över varför det här är bra, listor över vad jag ska göra sen. Som motivation. Men jag är så sjukt trött på det här nu. Jag orkar inte ens skriva så mycket om det för det känns som att det är det enda jag gör. Pratar om mig och M och allt runt omkring det stället.

Ibland drabbas jag av en enorm saknad efter en person som försvunnit ur mitt liv. Jo, det kommer alltid vara så. Jag tänker då att jag ska skriva något, säga något, sträcka ut en hand. Men så vet jag också att vi båda är sårade och sist jag försökte förklara talade jag för döva öron. Det blev fel, men jag har kommit krypande förut och det har resulterat i att jag sett det som ett privilegium att ha den personen i mitt liv, men jag har inte känt samma tacksamhet tillbaka. Jag tänker att hon hör av sig om hon verkligen menade det hon sa sist. Det var sjukt jobbigt, men jag kände att det fanns något där. Inte bara hat. Utan saknad även från hennes sida. Men jag är ganska säker på att hon inte kommer höra av sig. Det gör ont.

Och när paniken bryter ut
ler du svagt och viskar till mig
"Du är värd att dö för"
men mot gummi, glas och metall
betyder ett mirakel inget alls