Idag är jag på bra humör, det är så att jag och solen strålar ikapp. Och jag vinner. Visserligen startade morgonen med en överraskning som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera, men det är inget som ett par gummihandskar och lite vaselin inte kan fixa (alltså ibland förvånas jag något fruktansvärt över kopplingarna som min hjärna gör i vissa fall. Herregud Issa, vi borde plocka ut din hjärna, lägga den i en glasburk med vätska i någon rolig färg och sedan skicka burken till ett omtalat forskningsinstitut med högt uppsatta män och kvinnor i vita rockar och tjocka glasögon. Överraskningen i fråga kan faktiskt inte lösas med gummihandskar och vaselin, så jag vet inte riktigt vad det där kom från. Inte är det en freudiansk felsäg...skrivning i alla fall. Gud vad lång den här parentesen blev).

I alla fall.

Det är en spännande känsla jag får när jag har städat. Jag känner mig liksom... speciell (på det bra sättet, inte på det ovan nämnda hjärna-i-glasburk-sättet). Jag känner mmig duktig och fin och.... Ehm. Måhända märks det att jag inte städar så ofta? Hm. Tål att tänkas på.

Idag ska jag åka iväg på ett secret mission i Enskededalen och sedan ska jag sätta mig på någon parkbänk och läsa, tror jag. få lite färg på mina bleka (och blåslagna) ben.

Just ja! Jag har inte berättat att jag stukade foten för en vecka sen! Ja, så här var det. Jag var på bartömning i skolan och drack lite vin, träffade gamla och nya klasskompisar och hade allmänt jättetrevligt. Min kompis H gick hem rätt tidigt eftersom hon skulle upp tidigt dagen efter, så jag blev kvar med en gammal kompis från högstadiet, som nu går i min parallellklass. Mycket trevligt. När vi skulle gå därifrån så sa det helt plötsigt PAOW! och där låg Miss Issa på marken. "Aj. Det gör lite ont" snyftade jag en aning patetiskt. Men så gaskade jag upp mig, tog av mig skorna och stödde mig på A till Centralen. Alltså. Jag förstod inte att jag stukat foten väldigt illa. Jag gick dock och sa till folk "Hej hej! Jag har brutit benet!" jätteglatt. Någonstans inom mig skrek en liten röst "Aaaaaaaj!", men jag hörde inte riktigt.

När jag till slut kom till stationen här hemma satte jag mig på en bänk och väntade på en taxi. Jag tänkte i mitt stilla sinne att jag visserligen var lite påverkad, men vad fasen, jag borde kunna stå upp ändå. Mycket märkligt.  Det kom en man i en bil som var läskig och bara satt och flinade, "Hej hej!" sa jag glatt och tänkte inte mer på det. Som tur var kom det en taxi då, som tog mig hem, där jag stupade ner i sängen.

Status lördag: Aj. Aj som fan. Oj. Det ser ut som att jag har opererat in en tennisboll i fotleden. Aj. Behöver gå på toa. AJ! Kan inte stå upp. Ringer mamma åttahundrasjuttioelva gånger, grinandes som en bebis. Det är synd om mig. AJ. Måste. Gå. På. Toa. Tar stöd mot allting under den 1,5 m långa färden till toan. Grinar som en fjortonåring vars föräldrar precis sagt nej till en fest, tatuering och en skitsnygg motorcykelåkande 25-åring.

Status söndag: Läs status lördag. Reducera en aning av grinandet.

Ja. Nu har det alltså gått en vecka. Jag kan gå, så länge jag slipper trappor, för då ser jag ut som en stelopererad pensionär. På något sätt känner jag mig lite nostalgisk och tänker tillbaka på den gången jag var på orienteringsläger på Muskö och stukade foten mitt ute i skogen. Jag hoppade tillbaka på ett ben (på vägen hoppade jag rakt in i en enbärsbuske. Aj, stickigt) och låg sedan hela lägret på en luftmadrass med foten i högläge. Ah, good times.

Så, bara för att jag stukar foten är jag inte askalas. Jag var faktiskt relativt nykter när jag orienterade. Jag vet att det inte verkade som att jag var det, men det var jag.