Min dag har varit dålig. Så dålig att jag knappt kan beskriva den. Ändå är det precis det jag gjort, om och om igen.
Duns, skakande väggar, tvättstuga, blod, polisanmälan, väntan, panik, telefonköer, sjukhus.

Det känns liksom overkligt och det värsta är att de personer jag vill prata med inte finns. Antingen så är de långt borta eller så finns de helt enkelt inte längre. Självklart ska jag inte förminska betydelsen av dem jag har runt omkring mig nu, men ibland är det liksom svårare än vanligt att klara sig utan personer som så länge varit en del av ens liv. Personer man saknar.

Tja. I morgon väntar mer telefonsamtal, besök till sjukhuset och så en alldaglig sväng förbi tandläkaren.

Jag önskar bara att ni var här.