... det finns faktiskt en Kent-låt, den heter Kallt Kaffe, som är ganska svängig. Bara så ni vet.

Hm, på något sätt känner jag hur min hjärna skriker åt mig. Men kroppen skriker en annan sak. Hehe, men är det inte ofta så? Som Christina sjöng; My body's saying 'let's go', but my heart is saying 'no'". Sedan att jag citerar Chrisitina Aguilera är ju pinsamt nog i sig.
I alla fall. Jag har märkt att jag har hittat ett... vi kan kalla det för ett projekt. Ett sånt där som jag vet så väl att jag borde lägga ner. Direkt. Men det är liksom underhållande. Det är liksom sån jag är. Säg någon gång jag inte haft ett liknande projekt, så ska du få en kaka eller något annat kul. Om du förstår vad jag menar med det här. Det känns som att jag är aningens kryptisk, men det är också lite så jag är.
Anledningarna till att jag borde ge upp detta projekt är många. Bara det blotta faktum att det faktiskt är stört att jag tycker att det är intressant borde vara anledning nog. Men sedan är det som sagt dessa trevliga varningsklockor. De ringer och ringer som om det vore fucking jul eller något. Eller som om jag jobbade som dörrförsäljare igen, hehehe. Då ringde jag ju på en massa klockor.

.........

Jag börjar bli trött, märks det?

För övrigt är den här väldigt bra:

 

Jag måste erkänna att jag har saknat att blogga. Dels för att jag måste få skriva av mig, även om det egentligen inte har någon röd tråd eller mening, dels för att jag (med risk för att låta självgod) känner med varje fiber i min kropp att jag trots allt är författare ut i fingerspetsarna.
Jag började skriva "dagbok" när jag gick i första klass. Jag säger "dagbok" för att det mest var "KÄRA DAGBOK. IDA HADE VI MATEMATIK Å SEN HADE VI SVENSKA. DET VA KUL. SEN JICK JA HEM Å SEN ÅT JA MAT. DET VA GOT", vilket inte var särskilt meningsfullt, mer än möjligtvis för att det hjälpte mig rent språkligt.
Poängen är att jag alltid älskat ord. Att uttrycka mig på alla möjliga sätt. Det är väl ingen hemlighet att jag oftast pratar tills jag är blå i ansiktet och fanns det en fysiskt motsvarande konsekvens för att skriva skulle jag så att säga vara blå i ansiktet dygnet runt.

I skrivande stund är det ungefär 30 minuter kvar innan mina sparrisar är klara (www.molehillempire.se) så jag ska passa på att se ett avsnitt av SATC innan jag ska skörda och sedan gå och lägga mig.

Puss och kram!