Sitter hos Axel och försöker komma på vad det var jag fick en snilleblixt om förut. Det var ett sjukt intressant ämne som jag tänkte skriva om i bloggen. Men jag kommer inte ihåg, det är till och med möjligt att jag bara drömde det.

Anyways, sitter alltså här och ska snart spela lite The Sims. Hehehe, jag har saknat The Sims.

Igår drog jag med mig Axel och Vigge till Friskis och tränade lite innan jag skulle jobba, så idag har jag grym träningsvärk i tuttmusklerna. Sedan jobbade jag som sagt och efter det kom Axel och hämtade mig och vi åkte till Maxi och köpte lite saker, jag köpte fyra filmer! Älskar Ica Maxis "Köp 2 för 99", det är jättebra. Det blev American Beauty, School of Rock, The Bucket List och Music and Lyrics. Var så nära att köpa Titanic och Dirty Dancing också, men kanske en annan gång. De lär finnas kvar där ett tag. Så väl hemma hos Axel kollade vi på American Beauty och en film som han köpte, A Night at the Roxbury. Den var... speciell, hehe.

Idag ska jag göra... ingenting. Gud vad skönt. Kanske se en till av filmerna bara, ta det lugnt. Det är grymt att ha sommarlov nu måste jag säga. Tänker njuta tills vecka 27, då ska jag börja jobba igen, men det ska bli kul!

Jag har inte så mycket intressant att skriva, är lite för hungrig också, hehe.

Ha det! Puss och kram.

Kent och kväll. Wow. Det vänder fort.

Jag vet att jag har blivit jättedålig på att skriva och jag vill väldigt gärna påstå att det inte har något som helst att göra med det faktum att jag tillbringar mycket tid med Axel. Men jo, det har det. Apropå det jag skrev sist (om att inte vara nöjd) så kom jag idag på mig själv med att vara just det - ganska nöjd.

Idag hade jag lite ärenden att springa på förmiddagen, sedan gick jag hem till Axel från Tyresö C (Okej, jag fuskade lite) och åt kycklingsallad. Sedan packade han och jag spelade lite The Sims (Hehehehehe.......) innan han skulle in till tåget och jag gick hem. Väl hemma städade jag hela mitt rum så nu kan man till och med se ytorna som gömde sig under dammet. Jisses, vad äckligt det var egentligen. Men nu så! Det känns som att det här är första gången på hela dagen som jag ens sitter ner. Fast så är det förstås inte. Men jag har varit produktiv idag.

I morgon ska jag nog försöka klämma in lite shopping innan jag ska på grillfest. Cissis babe Mike har fyllt år så det ska firas och ååååh vad roligt det ska bli att få träffa deras kompisar! Hehe jag är barnsligt taggad.
Jo men shopping. Jag har inga skor. Idag, när jag skulle traska hem från Axel, så var det så varmt, så jag lånade ett par shorts av honom (Svinsköna!) men jag måste ha sett ut som hej kom och hjälp mig. Tänk er mig komma gåendes, kritvita ben i ett par herrshorts, ett linne och en konstig axelbränna och så.... vinterpumps på fötterna. What?! Inte okej....

Hm, vad mer kan jag berätta om? Saknar min vän som är far away. Växer fast på Friskis. Ska kanske semestra lite med Axel (Bila någonstans?). Igår träffade jag en gammal klasskompis/vän och jag kände först inte igen henne. Vi catchade up lite, det var trevligt.

Nej, det här duger inte. Te, ostmacka och SATC nästa!

Puss och kram.

Jag förundras över hur onöjda vi jämt är. Alltid är det något som ska eller kan förbättras. Visserligen tror jag att det ligger i människans natur att alltid sträva efter mer, men vore det inte för en gångs skull trevligt att bara vara nöjd?

Om vi flyttar till en lägenhet, så kunde den alltid ha varit lite bättre, med lite större badrum eller garderob, och hyran kunde förstås ha varit lite lägre. I stället för att acceptera den som den är, kanske dekorera den och göra den till vår egna, måste vi leta efter en ny. Eller helt enkelt klaga på den utan att för den sakens skull göra något åt det.

Jag är förstås inte heller nöjd. Tron på att någon skulle vara nöjd finns inte på min världskarta. Men jag önskar ibland att vi kunde vara det.

Jag sitter här och samlar energi. Dels för att dagen har varit energikrävande på alla möjliga sätt och dels för att den kommer kräva ännu mer energi. Min dag har sett ut så här (och ha i bakhuvudet att jag hela morgonen hade en inre diskussion med mig själv om huruvida jag ens skulle åka till skolan och skriva omtentan):

Ville sova lite längre och sedan vakna i lagom takt med Axel vid min sida, för att sedan åta en god frukost på altanen i Tungelsta. Men icke. Vi gick upp typ halv sju, jag tog på mig kläder och mitt allra charmigaste morgonhumör. Deras kaffemaskin är lite knepig när man är trött och inte har använt den på länge, men till slut gick det. Trodde jag, ja. När jag skulle hälla i mjölken så var det typ mjölk-keso eller nåt, alltså dålig mjölk. Suck. Gör en ny kopp kaffe och sätter mig för att äta. Jag skulle göra en kopp till Veronica och den lyckas jag såklart glömma bort så den blev lite... överfull.
Ja, sedan åkte vi därifrån (redan lite sena)  och jag skulle ta min pollentablett när jag kom på att "oj, var är min pollenmedicin?". Den låg på köksbordet i Tungelsta. Jaha, men det gjorde väl inget, ända tills Veronica kom på att där låg även min plånbok. Vända om och åka hem igen. Hittade även mina nycklar där på bordet (någon som börjar förstå hur kaosig den här dagen har varit?) och sen åkte vi igen. Vid VH börjar paniken få fäste när Veronica börjar leta efter sina husnycklar men inte hittar dem. "Säg inte att de sitter kvar i dörren!". Det gjorde de som tur var inte men letandet gjorde att vi fick springa till tåget och sedan stå och trycka på de där små knapparna (som jag personligen aldrig fattar om de faktiskt funkar eller inte, dörrarna verkar bara öppnas lite random då och då). Varje gång något hände som gjorde at vi blev lite mer sena så tänkte jag "Det är ödet, det är inte meningen att jag ska skriva provet" och så tänkte jag även vid pendeltågsdörrarna och vad händer? Jo - dörrarna öppnas igen.
Vid centralen står tydligen röda linjen helt still ("ödet...") men vi tar gröna linjen till Odenplan och sen bussen därifrån. Bussfan skulle promt stanna på vareviga hållplats och när jag kom till skolan var jag fem minuter sen till provet. Men var fan skulle jag vara någonstans? Blir till slut inputtad i en sal och får ett prov. En halv mening in i provet tittar jag lite noggrannare på det. Fel prov. Lite creepy att första frågan typ var applicerbar även i vår kurs. Men så jag får ett nytt prov (rätt denna gång), efter att tanterna har konfererat om detta i typ... en och en halv evighet. Sedan fick jag inte sitta i den provsalen så då fick jag byta mitt i allt och sen fick jag skriva provet. Började inte skriva förrän typ 40 min i på provtiden.
Åt lunch med Cissi och hennes kompis och sen åkte jag hem och klippte massa gräs hos mormor. Hej allergi. Hej solsting. Allt sånt. Så nu sitter jag här och bara.... jäser. Jag ska plugga, men efter middagen tror jag.
Juste! Sen på tåget in till skolan insåg jag att min skinnjacka+ipod var kvar i Tungelsta. Flyt man har alltså.

Så ja. Blev ganska mycket text för att egentligen bara säga att första delen av dagen sög och nu är jag trött. Good summary.

I morgon blir det jobb med småttingarna på M, det ska bli så kul! Spännande med nya, söta ansikten också. Hihi, de små guldklimparna får mig alltid på bra humör.

Nu är det mat. Puss och kram!

Först vill jag säga att jag står för allt jag har skrivit i tidigare inlägg, även om jag inte längre är singel. Igår blev en vändpunkt och tillsammans med 10 röda rosor fick jag nytt hopp om vårt förhållande. Det är långt ifrån perfekt, det vet vi båda två, men det kan bli bättre. Han vet att han får en smäll och besöksförbud om han någonsin sårar mig igen.

Annars har dagen bjudit på familjeintriger utan dess like. Liksom, om ena grejen löser sig är det klart att den andra måste börja. Eller börja och börja, eskalera kanske är ett bättre ord. Men hur gör man egentligen, när man vill hjälpa någon så mycket, fast man vet att det egentligen är bäst i längden om man inte gör det? När man vet att det inte är hållbart? Det är som att vilja hjälpa en fågelunge att hitta tillbaka till boet, men man vet att man inte borde. Ja, tids nog löser det sig på naturligt sätt. Men det är så hemskt att tänka så.

Nu ska jag snart till Friskis och jobba. Jag håller verkligen på att växa fast där, fast på något sätt gör det ingenting. Jag gillar stället, människorna och mentalilteten. Det enda jag inte gillar är att jag jobbar så mycket att jag inte hinner träna. Så jag tänker i alla fall cykla dit idag.

Nu ska jag äta middag. Puss och kram!

Efter att ha plogat igenom fem och en halv säsong av Sex and the City, utöver att vara ganska nybliven singel själv, måste jag berätta vad jag tror är nyckeln till att trivas som singel. Det kanske låter väldigt, väldigt klyschigt och lamt, vissa av er kanske blir besvikna att svaret inte är mer "allsmäktigt" än så. Det jag anser är nyckeln är lycka. Att känna lycka över andra saker i ens liv, känna att man faktiskt överlever utan den där "speciella" (som så ofta visar sig inte vara speciell alls).

Idag gick jag igenom den hårdaste prövningen hittils som singel; att stöta på exet. Visserligen slapp jag träffa honom personligen (tack gode gud) men en vän hamnade på samma fest som honom. Min värld, eftersom den även var fylld med åtskilliga glas rosévin, rasade samman. För första gången sedan vi gjorde slut kunde jag gråta och tro mig, att jag inte gråtit hittills är ett stort mysterium.

Det första jag gjorde, även om det gjorde väldigt ont, var att för en gångs skull tillåta mig själv att vara ledsen. Jag är fortfarande ledsen, men efter att ha varit sådär hysterisk ett tag så samlade jag kraft och påminde mig om något som har väldigt stor betydelse för mig; min tatuering. Ännu ogjord, men allt oftare i mina tankar. Tatueringen står för allt som jag har funnit så svårt hittils i mitt liv, nämligen att älska mig själv och sätta mig själv och mitt bästa i främsta rum. Det kanske också låter väldigt mesigt, men när jag tänkte på den så kände jag mig starkare. Jag vet vad som är viktigast i mitt liv, eller snarare vem som är viktigast och jag vet vad jag vill och inte vill ha.

Det är inte alltid en dans på rosor att vara singel och definitivt inte att vara nöjd med att vara ensam, men jag är på väg och på något sätt så känner jag att jag har kommit så långt. Men man måste tillåta sig själv att falla samman ibland också.

Puss och kram! <3

Apropå det här med självmord. Jag läste i Metro härom dagen om ett kinesiskt teknikföretag, Foxconn, som på grund av att nio arbetare har avlidit bara i år, förmodligen har de begått självmord, bestämde sig för att alla arbetare skulle skriva på ett avtal - att inte begå självmord.

Då undrar jag lite stillsamt, har grundaren Terry Gon ens tänkt tanken att det kanske kan vara så att arbetsförhållandena måste förbättras? Självmordsvågen kanske inte beror på avsaknaden av ett avtal som förhindrar dessa, utan snarare avsaknaden av humana villkor i arbetet?

Jag måste också fundera lite på det paradoxala i det här. Arbetarna lovar alltså att inte begå självmord. Men som arbetare, om man nu trots detta begår självmord, vad är påföljderna? Det är förmodligen relativt svårt att bestraffa någon som är död. Visserligen kan påföljderna drabba närmaste familj i stället, men är det då verkligen ett avtal, snarare än olaga hot? Det tål att tänkas på.

Vad jag vill säga med detta är dels hur sjuk världen är ibland, hur lite folk tänker innan de tvingar folk att skriva på sådana avtal och dels hur bra vi har det i Sverige. Inte nog med att vi har lagar och fackföreningar på vår sida, det "svenska tankesättet" är till mångt och mycket ganska humant (Okej, i stort. Jag vet att detta inte alls stämmer jämt). Däremot bör nog även vi tänka på att självmord faktiskt är produkten av att någonting inte står rätt till. Människor, vare sig tonåringar, sjuka eller ensamma, begår inte självmord utan anledning. Att jag tog dessa tre grupper som exempel är för att de oftast viftas bort i yttre rymden om någon begår självmord. Som om det vore mer naturligt eller accepterat att en tonåring, bara för att han eller hon går igenom en jobbig pubertet, begår självmord. Som om "det är sånt som händer, ungdomar idag mår så dåligt" eller "Hon var faktiskt sjuk och ville kanske inte leva".

Jag har alltid varit bestämd i min åsikt när det gäller självmord. Vill man, så får man. Det må låta hårt, men vem f-n har rätt att bestämma hur jobbigt mitt liv är? Vem kan se en självmordsbenägen i ögonen och säga "Du mår faktiskt inte så dåligt egentligen"? Absolut, det finns så många bättre sätt att hantera det på, men om personen i fråga inte vill, så är det hans/hennes beslut. Det är som när någon säger åt en att stanna i ett förhållande, trots att man blir psykiskt, fysiskt och sexuellt misshandlad, eftersom "det säkert blir bättre snart, han/hon är ju så gullig egentligen". Det är inte upp till någon annan än en själv att bestämma hur mycket man orkar.

Summeringen av detta blir alltså; låt människor göra som de vill med sina liv, men uppmärksamma varför och förbättra sedan.

Idag har jag haft en bra dag. Först gick jag upp (näe?), sedan åkte jag och Hanna och åt never ending food (avokadosallad for me, kebabisch for Håni) innan jag gick till Friskis och våttorkade hela repan för jag hade så tråkigt. Det var typ iiiiiinge folk där alls. Funderade lite på mitt projekt, mums, men nej. Sedan åkte jag till stan och åt sushi och drack vin med mamma innan vi drog och såg The Joneses på bio. Och jag är typ hemsk, när en snubbe i filmen begick självmord, då började jag asgarva. Bara för att... asså... spoiler alert nu... men asså han dränker sig i poolen och då har han bundit fast sig själv vid gräsklipparen (som är en av alla grejer han har köpt som han typ inte har råd med ---> utmätning av huset --> han begår självmord) och alltså kört ner i poolen. Och ni vet, när jag asgarvar, då låter jag ganska mycket. Så alla sitter typ och har tårar i ögonen och jag typ.... frustar av skratt. Sen börjar mamma också asgarva för att snubben som har dränkt sig har typ tighty whities på sig och ser så jävla fånig ut (ja, jag hånar en död man) så aa... vi två var iaf de enda som skrattade.

Summan av kardemumman = Se den, den var bra!

Så nu sitter jag här och dricker rosévin och funderar ännu mer över mitt projekt (asså mums!).

I morgon vet jag inte riktigt vad som händer. Issa <3 beslutsångest.

Nu ska jag call it a night.

Puss och kram!

Ibland blir jag rädd att det kanske inte är okej, men så är det. Jag saknar verkligen dig.

(Jo, jag tittar kanske för mycket på Sex and the City)

De senaste veckorna har jag pratat mig blå i ansiktet om ett onlinespel där man sår och skördar grönsaker. Det har verkligen varit min drog, varje ledig stund har gått åt att spela detta spel. Nja okej, men nästan varje ledig stund. I ett annat, lite liknande spel har jag förundrats över min brist på tålamod när det är svårt. När nybörjarskyddet inte längre gäller eller när kön till ens handelsträdgård blir för lång, varför ger jag upp? Eftersom jag idag helt sonika tog bort mitt konto på trädgårdsspelet, bara för att skapa ett nytt och börja om, så började jag fundera; har spel och kärlek faktiskt något gemensamt?

Vad jag kan komma på finns det tre typer av människor; de som ser spelet som en utmaning som är till för att övervinnas, som njuter av tanken på att få glänsa då de vinner; de som kastar sig in i spelet utan någon som helst aning om de kommer vinna och förlora, bara med tanken att det är roligt spela och slutligen; de som ger upp när nybörjarskyddet går ut, eftersom de hatar att förlora.

Gäller då samma principer för förhållanden? Jag tänker tillbaka på mina tidigare förhållanden och även om det är skrämmande, måste jag nog inse att det kan skönjas ett mönster mellan mina strategier i spel och i kärlek. De förhållanden som har betytt mest är de där jag inte insett att jag spelat förrän någon viftar med regelboken, liksom man inte förutspått att man skulle bli indragen i Monopolspel på släktträffar. På samma sätt som man aldrig lär sig att man kommer bli tvingad att spela, när man väl är där.

Härom kvällen satt jag med några vänner i en soffa och försökte få dem att tänka tillbaka på den tiden när det räckte att nästan nudda killen man var kär i för att få fjärilar i magen, när man skuttade hem helt i extas över en blick eller ett leende. Min vän förklarade att det inte är samma sak nu, man stannar inte vid oskyldiga pussar utan man vill ju ha sex också!

Är det så att jag, i alla avseenden, är en typ 3-spelare? En sådan som egentligen helst vill slippa spela, eftersom regelboken är för tjock och tanken på att nybörjarskyddet ska försvinna är så skrämmande att man raderar spelkontot?

Tja, kanske trodde jag att jag skulle komma på någon lösning i detta nu, men jag måste nog fundera lite på det här. Hur ser era spelplaner ut?

Wow, först och främst vill jag verkligen ge ett stort shout out till Mathilda som har pillat och fixat på min tråkiga blogg och gjort den jättefin! Tack, tack, tack! I owe you big time.

Det jag fruktade igår, nämligen en förkylning, börjar smått slå sig till ro i min kropp (främst huvudet och halsen) så jag gör allt för att stoppa det nu; gurglar, dricker Berocca och C-vitaminbrus, använder nässpray, dricker te och vatten, äter massa frukt. Säg det och jag gör det. Jag kanske till och med ska pröva Mikes vitlöksvatten, fast då får allt annars kännas bra hopplöst först.

På tal om hopplöst, det känns lite så nu. Det känns skitdåligt, helt enkelt. Jag förstår sällan när det svänger från att vara jättebra till att bli så dåligt att jag bara vill sova, men på något sätt lyckas det svänga på det sättet lite då och då. Oftast kan jag hålla paniken och känslorna borta, men inte alltid och när det inte går, då blir det som nu. Jag lyssnar på Eva Cassidy och undrar vad jag håller på med. Undrar hur jag ska leva mitt liv själv, utan kärlek. Förstår inte hur det blev så här.

Nej men för i h..... Isabell, nu får du rycka upp dig. Byter till Michael Jacksons 'Beat it', för det är precis vad jag vill att han ska göra. Jag vill bygga upp ilskan, den som får mig att undra vem han egentligen tror att han är? Ilskan som kokar; vem är han att få mig att må dåligt och tro att jag inte är värd något? Det är hans förlust. Lägligt nog är nästa låt en där Simple Plan sjunger "Can't you just go somewhere on vacation?". Ha!

Nej, jag mår inte alltid bra. Det är inte alltid 'Top Notch' så att säga. Men det ska fan bli!

Puss och kram.

I'm gonna make it to the top of the list, hehehehe.

 

 

Fast nej seriöst, det bryr jag mig inte om.

... att jag loggade in på FB. Men, jag kollade bara runt i typ 5 min innan jag loggade ut och vet ni vad? Det var ganska skönt att logga ut. Jag kände liksom att besöket inte hade gett så mycket.

För övrigt kan jag meddela att jag inte är trött nu. Alls. Däremot har jag ont i halsen. Jag förstår inte. Jag sov i typ 1,5 h och när jag vaknade igen så hade jag ont i halsen. Bara så där. Skumt. Så det blir till att gurgla med jod, äta Q10 och vitamintillskott plus äta och dricka massa nyttigt nu så jag inte blir sjuk. Jag har inte tid, jag vill inte och jag får inte. Amen.

Jag kollade förresten runt lite på blogg.se och såg att de mest aktiva bloggarna hade skrivit ca 5-6 inlägg idag. Men saken är att det var helt meningslösa inlägg. Visst, mina inlägg är kanske också rätt mediokra, men de la typ ut en bild och skrev en rad under och sen var det klart! I och för sig så var detta de mest aktiva bloggarna, inte de mest lästa, vilket ger en del tröst. Det tröstar även att se att folk faktiskt kan slänga ut mer innehållslösa inlägg än de jag skriver, hehe.

Jag skulle vilja skriva något av värde. Då menar jag böcker, krönikor, sånt som berör och skapar diskussion. Men, hur gör man? Skulle ett liv som journalist, som t.ex. krönikör, vara så glamouröst som Carrie Bradshaws liv är? Jag tvivlar högst på det. Min bild är att det är väldigt slitsamt, frustrerande, stressande och inte alls så bra betalt. Men vilket är mest värdefullt, en stor insättning på kontot varje månad (jag tänkte skriva "en fet check", men ärligt talat, är inte det lite förlegat att säga så nu för tiden?) eller förmågan att skriva något som får folk att tänka till, ifrågasätta och analyserar, något som har innehåll, som man kan vara stolt över att man skrivit? Vissa av alla uppsatser, noveller och liknande jag skrivit i mina dagar är jag väldigt stolt över, andra kanske inte direkt förtjänar en plats på kylskåpsdörren, men de allra flesta har i alla fall lärt mig något om mig själv eller om andra.

Hm, jag vet inte, jag kanske bara är trött och svamlar nu. Men som tidigare nämnt, jag har saknat bloggen.

Puss och kram.

Både gårdagen och denna dag bjöd på ganska mycket turbulens, vilket har tagit all min energi. Vid 16 idag började jag gnälla "Mamma, är det okej att gå och lägga sig nu?". En snabb powernap blev till en och en halv timmes sömn. Undrar om jag kommer kunna somna i kväll? Fast det känns verkligen som att det inte kommer att vara några problem.

Jag kan inte sluta tänka att det är fredag idag. Jag har ingen skola i morgon och vi åt tacos till middag så det var liksom upplagt. Lite irriterande dock när man går in för att kolla vilka filmer som visas på tv i kväll och det bara är serier. Då får jag väl sitta framför datorn med min serie i stället (SATC <3).

Tanken med detta inlägg var faktiskt att jag skulle skriva något intressant, jag hade det till och med på tungan. Men när jag loggade in - tomt. Okej kanske inte helt tomt, det vore lite deprimerande, men tomt på ämnen att skriva om.

Om lite drygt en vecka har jag min sista tenta och sedan är hela den här kursden över. Sa jag förresten att jag blev godkänd på omtentan i Biologisk psykologi? Det var det finaste E jag någonsin sett!

Det där är roligt. I gymnasiet, eller till och med i början på den här kursen, hade jag rynkat på näsan om jag fick E. Jag hade inte alls varit nöjd. Herregud, jag fick C på första delkursen och jag var inte nöjd med det ens. Men jag antar att man omvärderar utefter vad man behöver. Jag är jätteglad att jag fick E och visst, jag kunde fått bättre, det går ju liksom inte att förneka. Samtidigt är det inget jag går och grämer mig över direkt. Jag känner ändå att det där första F:et gav mig något ännu bättre; livserfarenhet. Det må låta sjukt corny, men det gjorde mig medveten om att jag levde, så att säga. Jag insåg att det går dåligt ibland, men det gör inte mig till en dålig människa. Jag lärde mig att omvandla frustrationen till något bra och bestämma mig för att göra bättre ifrån mig senare. Sedan lärde det mig också att hur mycket jag än väljer att blunda för mina känslor, så påverkar de likt förbannat mina prestationer. Jag kanske måste omvärdera hur jag har tagit hand om detta hittills.

Apropå det, att ta hand om mina känslor. Jag tänker faktiskt vara så där lagom kaxig och säga att jag är grymt stolt över mig själv och jag är sjukt bra. Självklart finns det tillfällen då jag grips av total panik, men mitt sätt att hantera det här är tusentals mil från det ställe jag hade befunnit mig på om detta hade hänt för, tja, ett år sedan. Eller två år sedan. Kontentan är att jag har utvecklats massor genom det här. Så tack.

Sex and the City och chai-teet kallar!

Puss och kram.

... det finns faktiskt en Kent-låt, den heter Kallt Kaffe, som är ganska svängig. Bara så ni vet.

Hm, på något sätt känner jag hur min hjärna skriker åt mig. Men kroppen skriker en annan sak. Hehe, men är det inte ofta så? Som Christina sjöng; My body's saying 'let's go', but my heart is saying 'no'". Sedan att jag citerar Chrisitina Aguilera är ju pinsamt nog i sig.
I alla fall. Jag har märkt att jag har hittat ett... vi kan kalla det för ett projekt. Ett sånt där som jag vet så väl att jag borde lägga ner. Direkt. Men det är liksom underhållande. Det är liksom sån jag är. Säg någon gång jag inte haft ett liknande projekt, så ska du få en kaka eller något annat kul. Om du förstår vad jag menar med det här. Det känns som att jag är aningens kryptisk, men det är också lite så jag är.
Anledningarna till att jag borde ge upp detta projekt är många. Bara det blotta faktum att det faktiskt är stört att jag tycker att det är intressant borde vara anledning nog. Men sedan är det som sagt dessa trevliga varningsklockor. De ringer och ringer som om det vore fucking jul eller något. Eller som om jag jobbade som dörrförsäljare igen, hehehe. Då ringde jag ju på en massa klockor.

.........

Jag börjar bli trött, märks det?

För övrigt är den här väldigt bra:

 

Jag måste erkänna att jag har saknat att blogga. Dels för att jag måste få skriva av mig, även om det egentligen inte har någon röd tråd eller mening, dels för att jag (med risk för att låta självgod) känner med varje fiber i min kropp att jag trots allt är författare ut i fingerspetsarna.
Jag började skriva "dagbok" när jag gick i första klass. Jag säger "dagbok" för att det mest var "KÄRA DAGBOK. IDA HADE VI MATEMATIK Å SEN HADE VI SVENSKA. DET VA KUL. SEN JICK JA HEM Å SEN ÅT JA MAT. DET VA GOT", vilket inte var särskilt meningsfullt, mer än möjligtvis för att det hjälpte mig rent språkligt.
Poängen är att jag alltid älskat ord. Att uttrycka mig på alla möjliga sätt. Det är väl ingen hemlighet att jag oftast pratar tills jag är blå i ansiktet och fanns det en fysiskt motsvarande konsekvens för att skriva skulle jag så att säga vara blå i ansiktet dygnet runt.

I skrivande stund är det ungefär 30 minuter kvar innan mina sparrisar är klara (www.molehillempire.se) så jag ska passa på att se ett avsnitt av SATC innan jag ska skörda och sedan gå och lägga mig.

Puss och kram!

Så det blev utgång igår i alla fall. Efter att ha ätit tårta och lekt med vovven ute i Stockholms skärgård så var det dags. Måste bara säga innan hur coolt det känns när man sitter i en liten bil och väntar på Blidöfärjan och så glider en Viking Line förbi i sundet. Hehe, det är så overkligt.

Ja, sedan åkte jag hem, fixade mig och åkte för att möta upp A och hennes vänner. Vi drog till Nivå 22 (haha jag vet), där vi blev placerade precis vid väggen där storbilds-tv:n visade nån fotbollsmatch mellan Inter och Bayern. Det kändes som att man inte ens kunde sitta upp rakt, för då hade nån vrålat "Flytta på dig!!!". Han som jobbade där och gav oss bordet sa att det var "luuuuugnt, vi ska ända stänga av snart". Det visade sig att hans uppfattning av "snart" var redigt annorlunda från vår, då vi kom när det bara hade spelats typ 2 min av matchen (och alltså återstod typ... 88 min).

Vi drog till Laughing Duck och väntade på H, varpå A och alla hennes vänner utom en bestämde sig för att dra till en hemmafest. Jag och F, tjejen som var kvar, kände typ inte varandra alls men aaa, det blev bra ändå! H kom dit och snart kom A tillbaka, haha. Vi dansade och hade trevligt! Träffade två spanjorer och nu ska ni få höra något kul; jag går fram till dem, för de står helt stilla på sidan av dansgolvet, så jag börjar gorma "Bailandos, bailandos!!" och de tittar på mig, ganska oförstående. Jag vet inte om DJ:n hörde mig eller nåt, för en minut senare spelar hon den låten. Jag skuttar tillbaka till spanjorerna och är beredd på ett glädjetjut från dem (ett sånt som bara kan uppstå när man är utomlands och de spelar musik från ens hemland) men de fortsätter stå där, helt oberörda. Jag förklarar upprört att "It's the song about dancing, you know; bailandos, bailandos, amigos adios adios...". Fortfarande ingen respons. Den ena killen lutar sig fram och säger "Where is this song from?" De hade seriöst aldrig hört låten i hela sitt liv. Tydligen är den inte alls från Spanien. Liksom, va?!?! Sen när vi kom till refrängen, då jävlar blev det fart på dem, när de hörde vad hon sjöng.

Ja, efter mycket om och men kom jag hemsnubblandes runt fem, skickade long distance-sms och däckade. Vaknade av att mamma kommer in och typ... babblar. Hon får ett "öööööhmgh" till svar.

Nu har jag vaknat till och mår helt okej faktiskt. Men det blir nog ingen träning idag.

Puss och kraaam!

Gårdagen kan sammanfattas med ett ord: kaos
Vår rapport kom inte med i högen av rapporter och helt plötsligt var det typ omöjligt för handledaren (inte vår handledare, en annan snubbe) att få in oss på ett hörn. Ingen förstod varför det inte gick, det verkade helt korkat, men ja, så var det. Så nu får vi vänta på besked om detta. Jag kan säga att så mycket som jag och Cissi jobbade på den här rapporten (vi skrev i stort sett hela själva) så hoppas jag bara att vi inte behöver göra nån kompletteringsuppgift. Fy vad arg jag blir då.

Spotted i centrum; ett gammalt ex. Det ledde till en del funderingar och dessutom en dröm där M tvingade mig att träffa honom igen. Hehe, det var ju trots allt hon som introducerade oss. Vi stod i tunnelbanan (med en massa ballonger, av någon konstig anledning), ett helt gäng, han bjöd på whiskey ur en dunk. Haha alltså, vissa av mina drömmar har som sagt var slagit in, men den här... det vette fasen.

Idag ska jag till min farmor och farfar, farfar fyllde 75 i torsdags, så det blir väl tårta och sånt. Ska bli mysigt att träffa dem och komma ut på landet lite. Jag älskar verkligen Blidö, både för naturen och för allt ön representerar för mig. Senare i kväll blir det kanske utgång, men jag börjar tveka. Det är fortfarande lite kaosigt på vissa plan, dessutom är jag grymt trött, behöver plugga och skulle vilja spara lite pengar. Hm, vi får se hur det blir.

Om jag inte drar ut ikväll så ska jag träna i morgon innan jag ska jobba på Friskis. Det är en till anledning. Tränade igår och det var ritktigt skönt. Jag har dock börjat märka att det inte går så bra för mig när jag bara ska gymma, för då försvinner liksom mitt engagemang lite och jag... lufsar mest omkring och tränar lite sporadiskt på de maskiner som är lediga. Igår lyckades jag bevisligen med någonting i alla fall, jag har träningsvärk i rumpan!

Angående Facebook så är det lite svårt, jag måste "fight the urge" att gå in där det första jag gör när jag slår på datorn. Men hittills har det gått, med undantag från igår, då Alex skulle visa nån bild, men det räknas inte, eller hur?

Jaha, vad mer kan jag skriva? Jag skulle vilja ha en finare blogg. Kan någon hjälpa mig? :)

Nej, nu tryter fantasin här så innan jag börjar prata om nåt helt konstigt (mer konstigt än det innan?) så ska jag sluta.

Puss och kram!

Edit: Nu när jag tittar efter så är min blogg sjukt tråkig, inte ens en liten färgklick. Hjälp!

Att pendla mellan totalt beckmörker och ljusaste framtidshopp tar på krafterna, varpå jag idag bestämde mig för att ta en paus från bl.a. Facebook. Dels inspirerad av en vän, dels på grund av att det verkligen var dags. Jag mår inte ens bra av det och jag behöver kapa vissa band helt. Sedan hur långt uppehållet blir, det har jag ingen aning om. En dag, en vecka, en månad? Det sistnämnda vore onekligen skönast, samtidigt som det är många av mina kontakter som uppehålls endast via Facebook. Jag antar att ju längre tid det går, desto mindre tänker man på det.

Den senaste tiden har många av mina drömmar slagit in. Då menar jag nattliga drömmar, sovdrömmar. Till exempel drömde jag att jag fick F på tentan och vad fick jag på tentan? Jo, precis. F. Det har varit fler exempel, även om jag inte kommer på dem just nu, men i natt så drömde jag att jag skulle flytta till Lund. Betyder detta att jag faktiskt kommer in på min utbildning där? Peppar, peppar, ta i trä. Har dock för mig att någonting i drömmen kaosade rejält, men det tänker jag glatt bortse från.

För övrigt så skulle sista rapporten till min psykologikurs in idag kl. 10.00. Denna gång fick man inte förlita sig på nymodigheter såsom mail, utan rapporten skulle lämnas in i pappersform. När klockan slog 12.07 fick jag ett samtal från en förtvivlad kurskompis som inledde samtalet med att säga "Förlåt! Jag hatar mig själv!". Han hade försovit sig och inte lämnat in vår rapport. Lugnt tänkte jag att det händer även den bästa ibland, tänk bara hur många gånger jag själv har försovit mig i mina dagar. Jag tyckte dock lite synd om honom, det kan inte ha känts roligt att ringa ett sånt samtal. Men vi löser det. Tillsammans är vi starka, hihi.

Nu ska jag dra ut i solen innan jag beger mig till skolan. Men innan det slänger jag in min bästa Carola/Fångad-av-en-stormvind-bild, tagen på The Studio för ett tag sen.

Puss och kram!

Ena fikan blev till middag, andra fikan blev till lunch och tredje fikan blir (förmodligen) inställd, så nu börjar jag känna att denna vecka erbjuder för lite sötsaker i stället. Men det är ju bara tisdag så veckan kanske tar sig.

Frustration över skolan, prestationsmässigt på individnivå och samarbetsmässigt på gruppnivå, tillsammans med andra huvudbryn har gjort att jag har haft mycket på gång på sistone. Det ena har liksom avlöst det andra och ibland har de inte ens anständighet nog att vänta på att föregående problem ska få sina 15 minuter i rampljuset kallat min hjärna. Utöver detta är jag sjukligt blek och skulle behöva få lite solljus, men det går bara inte riktigt lika bra att studera utomhus, när man helst av allt vill lägga ifrån sig boken och bara njuta.

Detta inlägg var kanske inte det mest intressanta jag någonsin skrivit, så nu beger jag mig. Kanske trots allt tar med mig boken ut i värmen?

Puss puss!