Först vill jag säga att jag står för allt jag har skrivit i tidigare inlägg, även om jag inte längre är singel. Igår blev en vändpunkt och tillsammans med 10 röda rosor fick jag nytt hopp om vårt förhållande. Det är långt ifrån perfekt, det vet vi båda två, men det kan bli bättre. Han vet att han får en smäll och besöksförbud om han någonsin sårar mig igen.

Annars har dagen bjudit på familjeintriger utan dess like. Liksom, om ena grejen löser sig är det klart att den andra måste börja. Eller börja och börja, eskalera kanske är ett bättre ord. Men hur gör man egentligen, när man vill hjälpa någon så mycket, fast man vet att det egentligen är bäst i längden om man inte gör det? När man vet att det inte är hållbart? Det är som att vilja hjälpa en fågelunge att hitta tillbaka till boet, men man vet att man inte borde. Ja, tids nog löser det sig på naturligt sätt. Men det är så hemskt att tänka så.

Nu ska jag snart till Friskis och jobba. Jag håller verkligen på att växa fast där, fast på något sätt gör det ingenting. Jag gillar stället, människorna och mentalilteten. Det enda jag inte gillar är att jag jobbar så mycket att jag inte hinner träna. Så jag tänker i alla fall cykla dit idag.

Nu ska jag äta middag. Puss och kram!