Under dagen har många tankar farit genom mitt huvud; var det smart att skriva så öppet om min ätstörning? Kommer folk att inse att jag är mer än en bulimiker? Kommer människor att se på mig annorlunda nu?

Men jag tror verkligen att det var bra för mig att vara ärlig. Jag har alltid varit bäst på att uttrycka mig genom skrift, orden flödar och meningar formas så lätt och jag tycker att det är vackert. Så det här har inte bara varit en nystart för mig själv genom att jag är öppen och ärlig, jag har även fått flera kommentarer om hur jag sätter ord på något så svårfångat. Jag försöker inte höja mig själv och mina förmågor över någon annan, absolut inte, men jag tänker nog ändå skryta lite om den fina respons jag fått.

Att jag inte bara är bulimiker hoppas jag att mina vänner kommer att se. De som känner mig sedan innan känner mig som en glad, utåtriktad tjej som alltid har en ordvits på gång, men som också älskar att föra långa och intensiva diskussioner om allt mellan himmel och jord. Att den personen finns kvar, att det är den personen jag är, det är viktigt för mig att poängtera. Människan har så lätt att kategorisera hit och dit; hon är fotbollsspelare, han är kock, han är jurist, hon är pedagog, han är homosexuell, hon är bulimiker. Ta bort ordet är! Det är det som gör att folk aldrig kan tvätta bort vissa stämplar (tror jag); man har redan bestämt att personen är något beständigt som inte går att förändra.

Sedan har jag som sagt fått mycket stöttning och positiv respons idag och igår, så jag ångrar inte det minsta att jag publicerade det där första inlägget igår kväll. Min blygsamma förhoppning är också att det kanske på något sätt kan hjälpa någon.

Nu ska jag slänga mig i säng, är helt slut efter den här känslosamma dagen.

Ta hand om er!