Idag ska jag jobba på förskolan. Det är skrikigt och intensivt och som min chef sa "På kvällen har man hela dagens matsedel på kläderna". Men det är tamig fasen nåt av det bästa jag vet, att vara med de där bråkiga, trotsiga, skrikiga ungarna.

Det mest fascinerande är ändå att just de ungarna som kräver mest tålamod och lugn från min sida, det är samma ungar som en millisekund innan man är redo att rycka upp håret från roten för att man är så frustrerad kommer och ska kramas, pussas eller bara vara allmänt jättesöta. Det måste vara nån genetisk skyddsmekanism. Vi andra fick reflexer som att vifta fult med armarna ifall päronen skulle råka tappa oss, men dessa slår på charm-reflexen för att ta sig ur alla lägen. det jobbiga är att de vet hur söta de är.

Ja, eh, substans i inlägget.... Jag hade det nånstans och sen tappade jag bort det.