Kladdeli-kladd.
Min första rond mot en mascara skedde när jag var typ åtta år. Jag envisades med att jag skulle få pröva att använda mammas mascara. Det representerade liksom vuxenhet och skönhet. Självklart var mitt tillvägagångssätt inte särskilt graciöst, jag gjorde vad vilken åttaåring som helst hade gjort; petade mascaraborsten rätt in i ögat. Ni som själva har gjort detta vcet två saker; det gör så in i helvete ont och man har mascara i halva fejjan.
Sedan dess har jag liksom fortsatt på samma spår. Jag kladdar. Efter att ha lagt på mascara ser jag ut som en tvättbjörn tills jag tagit bort det överflödiga, det vill säga ungefär 4/5 av allt smink. Detta har jag lärt mig av min mamma.
Nu kanske ni i era stilla sinnen undrar; jaha, när kommer i-landsproblemet? (Konstpaus) Nu!
Att kladda och leva runt med mascaran har funkat väldigt väldigt bra, fram till dess att yours truly bestämde sig för att det nog var klokt att investera i en vattenfast mascara. Då insåg hon ganska snabbt att hennes sminkningsritualer var tvungna att modifieras en smula eftersom vattenfast mascara torkar väldigt, väldigt fort. Problemet är att det helt enkelt inte går att inte kladda. Jag börjar tro att jag är född till denna värld med ett enda syfte; att kladda mascara.
Sen blir jag så fruktansvärt irriterad på trettonåriga tjejer som sitter på bussen och sminkar sig. Liksom, jag har aldrig kunnat och kommer aldrig kunna sminka mig någon annanstans än i mitt badrum, där det finns vatten, tops, stora speglar och en väldig brist på skumig busskörning.
När jag var på Model House och skulle bli fotad, så frågade jag make up-tjejen om hon hade några tips för att råda bot på problemet. Hennes väldigt intelligenta svar var till så stor hjälp att jag funderar på att ge henne Nobelpris i nåt. Typ smarta svar.
"Kladda inte då..."
Jaja, jag ville bara dela med mig av min historia så att andra människor i svåra tider kan finna tröst i att de inte är ensamma. TIllsammans kladdar vi på!
(Ja jag är medveten om att vissa meningar i detta inlägg kan tolkas på lite mer... utmananade sätt. Men what to do, kladdar man, så kladdar man)
Sedan dess har jag liksom fortsatt på samma spår. Jag kladdar. Efter att ha lagt på mascara ser jag ut som en tvättbjörn tills jag tagit bort det överflödiga, det vill säga ungefär 4/5 av allt smink. Detta har jag lärt mig av min mamma.
Nu kanske ni i era stilla sinnen undrar; jaha, när kommer i-landsproblemet? (Konstpaus) Nu!
Att kladda och leva runt med mascaran har funkat väldigt väldigt bra, fram till dess att yours truly bestämde sig för att det nog var klokt att investera i en vattenfast mascara. Då insåg hon ganska snabbt att hennes sminkningsritualer var tvungna att modifieras en smula eftersom vattenfast mascara torkar väldigt, väldigt fort. Problemet är att det helt enkelt inte går att inte kladda. Jag börjar tro att jag är född till denna värld med ett enda syfte; att kladda mascara.
Sen blir jag så fruktansvärt irriterad på trettonåriga tjejer som sitter på bussen och sminkar sig. Liksom, jag har aldrig kunnat och kommer aldrig kunna sminka mig någon annanstans än i mitt badrum, där det finns vatten, tops, stora speglar och en väldig brist på skumig busskörning.
När jag var på Model House och skulle bli fotad, så frågade jag make up-tjejen om hon hade några tips för att råda bot på problemet. Hennes väldigt intelligenta svar var till så stor hjälp att jag funderar på att ge henne Nobelpris i nåt. Typ smarta svar.
"Kladda inte då..."
Jaja, jag ville bara dela med mig av min historia så att andra människor i svåra tider kan finna tröst i att de inte är ensamma. TIllsammans kladdar vi på!
(Ja jag är medveten om att vissa meningar i detta inlägg kan tolkas på lite mer... utmananade sätt. Men what to do, kladdar man, så kladdar man)
Kommentarer
Postat av: Hanna
...Känner igen det där kladd-problemet! Tvättbjörnen också. xD
Trackback
