Om jag inte visste att L:s mamma är en av världens bästa skulle jag nog fundera över hur L:s vardag ser ut. Idag har "vi" lekt att jag var sjuk. Minst en månad skulle jag vara sjuk och under tiden fick jag bara äta bananskal, sopor och glass blandat med senap och ketchup. Dessutom var mina enda repliker sådana som innefattade en enorm klagan över hur orättvist livet var och hur bra alla andra barnen hade det, de som fick äta godis och ta hem kompisar och leka.

Utöver detta fick jag mig en påminnelse om hur bokstavligt barn tar allt man säger.

L tar fram en pyttepyttepall till mig
L: Här är din kungatron!
Jag: Jag tror nog att min rumpa är liiiiite för stor för den där pallen
Jag går på toa och när jag kommer tillbaka har L tagit fram alla sina pallar och stolar och ställt på en rad.
L: Så, nu får till och med din stora rumpa plats!

Ja, tack för den <3

Jag åkte till mamma i hopp om att få lite variation i mitt matintag....

Mamma: Alltså... det kanske ser lite tomt ut för vi har inte så mycket bröd. Men jag ska köpa!

Jag: Det är absolut ingen fara!

Mamma: Vi äter ju typ aldrig ost... men jag har köpt en som du kan äta

Jag: Åh vad gulligt!

Mamma: Sen är kaffemaskinen trasig så vi har bara snabbkaffe

Jag: *ligger på golvet och gråter och skriker: Neeeeeeeeej!!! och vrider mig i ångestkramper*

Tja, nästan i alla fall....

Gud, så trött jag är idag! Det var nästan så att jag ville värma gröten i duschen, sätta på mig strumporna ut och in och steka ägget i papperskorgen för att jag är så trött. Men bara nästan. När jag stod där med det absolut sista ägget ur kartongen och var på väg att knäcka det i soppåsen visste jag att denna dag inte skulle vara nådig om jag inte först fick lite kaffe. Sagt och gjort!

Idag ska jag till Tyresö och dels hälsa på mamma (läs: äta vad som helst som inte är pasta och ketchup), dels vara barnvakt åt L. Jämt när jag ska passa henne går jag in för uppgiften med typ 120 % energi i kroppen men guuuuuud så energiska sexåringar är. Liksom, mina 120 % är inte ens 0,00012 % med hennes mått mätt. Men det är roligt ändå!

Nu ska jag borsta tänderna! Alla tjugoooo...två?

Nu ska jag borsta och räkna mina tänder!

So long!

Hahahahahaha, jag dööööööör. Han är så söt xD xD

Hejsan svejsan i lingonskogen!

Just nu sitter jag på Friskis och fryser fingrarna av mig. Human popsicles...
Dagen har varit som följer; jag vaknade en timme innan jag behövde gå upp, varpå jag av ren viljekraft tvingade mig själv att somna om igen. Sooooooov Miss Issa, sooooooov. Sagt och gjort, sedan var jag århundradets tröttaste människa när jag vaknade igen. Pratade lite strunt med min favorit-fejkkines innan det var dags för skola. I skolan förstod jag ingenting, allt är som det ska alltså.

När jag hade slutat skolan hade jag lite tid över, så jag satte mig på EH på Vasagatan och alla singeltjejer där ute i Sverige som funderar på att åka till hufvudstaden för att finna kärleken; let me tell you, det finns inga snygga killar i Stockholm! Vissa kanske skulle påpeka människors olika tycke och smak, men jag står fast vid detta. Jag satt i säkert... en timme och tittade på människor som gick förbi, alltjämt som jag tänkte nej... nej... gud, nej... nja - nej! och så vidare. Det är rena Sahara vad gäller snygga pojkar i denna stad.

Efter medelpasset på Friskis (som var jätteroligt!) började jag jobba och nu sitter jag här och... har tråkigt. Det känns som att tristessen även avspeglas i det här inlägget så nu ger jag upp.

Adjöken!

Idag när jag vaknade bestämde jag mig för att se feel good-filmernas feel good-film; The Diary of Bridget Jones. Det läskiga var att vi kunde bott i samma lägenhet nu, såsom det ser ut här nu och såsom jag ser ut. Det är inte okej.

Därför ska jag nu koka en till kopp chokladte (omnomnomnom), duscha (och raka benen, jag är säker på att de finns där någonstans under allt hår) och sedan städa här. Amen.

Okej, mina kära läsare; jag har duschat!

När jag släpade mig upp var jag för trött för att ens kunna öppna ögonen, så det var bara direkt in i duschen, så jag tänkte inte så mycket på min omgivning.... Men när jag kom ut insåg jag att nåågot ganska ljust skymtade bakom persiennerna....

I morgon är en underbar dag, ty i morgon får Miss Issa duscha!!

Okej... det där lät inte bra. Inte någonstans. Det jag menar är att i morgon får jag tvätta håret för första gången sedan i måndags. Min frisyr börjar vid det här laget likna Bob Marleys, vilket inte riktigt känns okej. Anledningen till att jag inte tvättat håret är inte på grund av någon slags tyst protest mot skövling eller skönhetsideal eller det faktum att Helene Sjöholm och BAO låg på svensktoppen i fyra och en halv evigheter (även om det är något jag gladeligen skulle protestera mot *paus för reflektioner* Inte för att jag egentligen bryr mig om svensktoppen... Jag är tjugo, inte hundratjugo.... *ännu mer paus för reflektioner* Fast den där låten... Du eee min maaaaan... Inte okej!) utan för att jag efter min permanent(-ning?) blev förbjuden att tvätta håret.

Eftersom permanenten inte tog överallt (mitt underhår är lika straight som Barney Stinson. Om han nu är straight. Ibland tycker jag att han verkar lite gay) var jag idag tillbaka hos min frisör, varpå följande konversation ägde rum:

Jag: Nu har jag inte gjort någonting jag inte fick göra, men mitt hår är fortfarande rakt! Gör du om det då?

Hon: Men.... ditt hår är så fett, tvättar du det aldrig? Människan får väääärldens mest äcklade min....

(Jag tvättade det på måndagskvällen så när jag var där på dagen och bokade tid var mitt hår också lite smutsigt... Bad timing liksom...)

Jag: Men du sa ju att jag skulle vänta i tre dagar....

Hon: Du kanske ska pröva att tvätta det lite...

Jag: ...........................................

Anyways, kontentan av det här väldigt långa och väldigt ointressanta (och väldigt parentesfyllda) inlägg är att i morgon bitti är det första jag gör att tvätta håret. Läääääänge. Wo-frikkin-ho!!

För några dagar sedan kunde man läsa på Aftonbladets hemsida att det skulle komma snö i Stockholm idag. Medan alla huffade, puffade, stånkade och stönade tyckte jag lite i hemlighet att det skulle bli mysigt, även om det är en gnutta tidigt och jag ännu inte fått erfara hur mysigt det är att åka pendeltåg vintertid (inte något jag längtar efter att få uppleva heller).

Jag har privilegiet att vara helt klarvaken fastän klockan är mycket och jag ska upp klockan sex i morgon, varpå det ter sig helt naturligt för mig att ställa mig vid fönstret och stirra ut. Kanske snön kan falla av mina rena viljekraft? Erkänn att det vore coolt.

Sedan funderade jag lite över hur detta måste se ut för mina grannar, då de har full insyn genom mitt fönster. Klockan är tjugo i ett och en tjej i linne, trosor och lejonhår (resultat av att ha nypermanentat hår och inte styla det) står i fönstret och glor helt frenetiskt.

Men så bestämde jag mig för att jag bjuder på den.

Idag gjorde jag pannkakor till middag. Dels för att det är gott och jag var sugen på det, dels för att jag har varit för lat för att inhandla någon form av protein sedan i fredags.

Att steka pannkakor är lite som att skapa konst. Jag kände direkt att jag platsade med Picasso, Da Vinci och... Varför är den enda andra konst jag kan komma på Lasse Åbergs Musse Pigg-glas? Anyway, av alla kreationer idag gillade jag denna bäst:

Det blev lite som att äta en blandning av en Pokemon och en alien.

Nu tänker jag avslöja min stora överraskning som ajg gjorde för typ trehundra år sedan; jag färgade håret. Kruxet var bara att jag var så skillad på att välja en fin färg att jag.... färgade till exakt samma färg som jag redan hade. Så när jag dagen efter studsade in i klassrummet och tänkte "Nuuuu dröjer det inte länge innan folk börjar kommentera!!", var det ingen som sa något. Jo Emma undrade om jag hade plattat håret?

Men ser ni, nu har jag en ny överraskning till er, som för att gottgöra för mitt dåliga bloggande på sistone. I morgon får ni veta! (I morgon får ni veta, jag ska inte glömma bort det igen)

Ha tålamod, mina vänner, ha tålamod!

Idag är det städdag hemma hos mig. Det behövs, kan jag säga:

För ett tag sedan funderade jag på hur mycket mina grannar hör mig, eftersom jag aldrig hör dem. Så härom kvällen hände det; jag hörde min granne! Precis när jag skulle sova så hörde jag honom. Jag har som sagt inte hört ett knyst på ca. 2 månader, så man skulle ju kunna tro att det jag hörde var bärldens brak eller något. Vet ni vad det var jag hörde? Öppnandet av en låda.

Alltså VAAAAAAAAAAA?!

Detta satte alltså igång massor av tankar; om jag efter två månader hör när han öppnar en låda, betyder det att han aldrig innan har gjort något som låter lika "mycket" som det? Okej att han är norrlänning, men kom igen.... Sen funderar jag så klart på hur mycket jag måste hörts. Om man hör en lådöppning, hur mycket hör man inte då när någon skrålar i duschen, snarkar, skrattar högt åt något i en film eller pratar i telefonen?

Åh herreguuuuuuuuuud.