I helgen har jag svävat i limbo. Sett det vita ljuset och rört mig mot det. Samtalat med Sankte Per och... Nåväl, jag har varit sjuk helt enkelt. Så idag när jag vaknade och var feberfri för första gången sen i fredags bestämde jag mig för att ta en promend till bussen och ta mig till centrum och handla lite.

Väl i centrum ringde min kompis för att kolla om jag levde, eftersom jag alltså inte hört av mig sedan förra veckan. Medan jag stod och uppdaterade henne om precis hur synd det varit om mig i helgen försökte jag även bryta loss ett par bananer och lägga dem i en påse. Telefonen glider ur huvud-mot-axel-under-halsduk-greppet och åker i affärens stengolv.

Jag: HAHAHAHAHAHAHAHA! (Var medveten om att jag inte varit ute ur lägenheten på fyra dagar, så det här var väldigt underhållande)
En tant tittar förtvivlat på mig, sedan på alla mobildelar som ligger spridda på golvet, sedan på mig igen och så ser hon väldigt orolig ut.
Jag ler därför vänligt och säger: Jag lägger den där så länge, liksom!
Tanten (förskräckt): Men... Men... Tänk om den gick sönder!!!
Jag: Mm... (drömmer om en ny telefon)... Tänk om...
Tanten går därifrån, ansiktsuttrycket uppgraderat från förtvivlat till aningens skrämt.

Men får man inte längta efter en ny telefon ibland? Till exempel om man tappar sin nuvarande i ett stengolv och den vid konfigureringen utgår ifrån att man vill att den startar på 1:a januari 2001?