Jag måste erkänna att jag under dagen känt mig lite... besegrad. Förbrukad. Lite som en tom vinflaska som man ställer under diskhon för att man inte orkar gå till återvinningsstationen för det är så jääääävla kallt ute och det regnar och jag har faktiskt lite ont i halsen så kanske borde jag inte göra nåt alls idag? Jag ställer den här så länge och därför har jag inte heller varit på humör att vara social eller att över huvud taget engagera mig.

Den främsta anledningen till allt detta är att jag efter noga övervägande kommit på att jag har seriösa commitment issues. Sedan Mr. Asshole (som min kära vän har döpt om honom till. Inte mitt val. Jag är inte bitter. Men namnet passar honom, hehehehe....) har jag uteslutande träffat/dejtat/sneglat på/andats samma luft som killar med seriösa problem eller defekter.

Så nu undrar jag; vem har stängt av min radar? Den där som borde tjuta högt när ett psycho kommer i närheten. Den som borde hålla mig borta från överengagerade karlar. Den som ska hjälpa mig.

Eller är det helt enkelt så att jag inte klarar av tanken på att vara ensam, så jag letar och letar efter någon, men är så fruktansvärt rädd att känna något att jag stöter bort honom vid första ursäkten till det?

Gud fader, sonen och den heliga gräsanden, amen.