Det där som alla vill men ändå fruktar att känna. Eller är det bara jag? Pirret i magen, leendet som inte går att sudda bort. Förrän förtvivlan kommer. Sedan ilskan, bortträngningen. Som Per Gessle sjunger "Här kommer alla känslorna på en och samma gång". Tiden när kompisarna tålmodigt står ut med det eviga tjatandet, fnittrandet och tvivlet.

Jag visste inte att mitt hjärta var stängt förrän han öppnade det igen. Jag förstod inte hur försiktig jag varit.

Det är skrämmande att känna så intensivt, så totalt. Fast ändå härligt.

Gud så jag babblar.