Apropå det här med självmord. Jag läste i Metro härom dagen om ett kinesiskt teknikföretag, Foxconn, som på grund av att nio arbetare har avlidit bara i år, förmodligen har de begått självmord, bestämde sig för att alla arbetare skulle skriva på ett avtal - att inte begå självmord.

Då undrar jag lite stillsamt, har grundaren Terry Gon ens tänkt tanken att det kanske kan vara så att arbetsförhållandena måste förbättras? Självmordsvågen kanske inte beror på avsaknaden av ett avtal som förhindrar dessa, utan snarare avsaknaden av humana villkor i arbetet?

Jag måste också fundera lite på det paradoxala i det här. Arbetarna lovar alltså att inte begå självmord. Men som arbetare, om man nu trots detta begår självmord, vad är påföljderna? Det är förmodligen relativt svårt att bestraffa någon som är död. Visserligen kan påföljderna drabba närmaste familj i stället, men är det då verkligen ett avtal, snarare än olaga hot? Det tål att tänkas på.

Vad jag vill säga med detta är dels hur sjuk världen är ibland, hur lite folk tänker innan de tvingar folk att skriva på sådana avtal och dels hur bra vi har det i Sverige. Inte nog med att vi har lagar och fackföreningar på vår sida, det "svenska tankesättet" är till mångt och mycket ganska humant (Okej, i stort. Jag vet att detta inte alls stämmer jämt). Däremot bör nog även vi tänka på att självmord faktiskt är produkten av att någonting inte står rätt till. Människor, vare sig tonåringar, sjuka eller ensamma, begår inte självmord utan anledning. Att jag tog dessa tre grupper som exempel är för att de oftast viftas bort i yttre rymden om någon begår självmord. Som om det vore mer naturligt eller accepterat att en tonåring, bara för att han eller hon går igenom en jobbig pubertet, begår självmord. Som om "det är sånt som händer, ungdomar idag mår så dåligt" eller "Hon var faktiskt sjuk och ville kanske inte leva".

Jag har alltid varit bestämd i min åsikt när det gäller självmord. Vill man, så får man. Det må låta hårt, men vem f-n har rätt att bestämma hur jobbigt mitt liv är? Vem kan se en självmordsbenägen i ögonen och säga "Du mår faktiskt inte så dåligt egentligen"? Absolut, det finns så många bättre sätt att hantera det på, men om personen i fråga inte vill, så är det hans/hennes beslut. Det är som när någon säger åt en att stanna i ett förhållande, trots att man blir psykiskt, fysiskt och sexuellt misshandlad, eftersom "det säkert blir bättre snart, han/hon är ju så gullig egentligen". Det är inte upp till någon annan än en själv att bestämma hur mycket man orkar.

Summeringen av detta blir alltså; låt människor göra som de vill med sina liv, men uppmärksamma varför och förbättra sedan.