Jag tror inte på "love at first sight". Faktiskt inte. Jag tror på förälskelse at first sigt och att man sedan lär sig att älska varandra. Man vänjer sig vid varandras brister och man lär sig att älska varandra. Det må låta sjukt oromantiskt, men jag tycker att det är ganska fint. Idag frågade en kompis mig frågan: "Är du lyckligare med eller utan Axel?". Jag tänker efter en lång stund för att verkligen veta, sedan svarade jag "med".

Jag tror att det är skillnad på att inte vilja vara med någon och älska någon och att vänja sig vid att vara utan den personen. Jag började vänja mig vid ett liv utan Axel, no doubt about it. Men jag ville inte. Varje morgon vaknade jag och saknade honom, längtade efter honom. Jag vande mig vid ett pissigt liv, men jag var allt annat än lycklig. Jag vågar nästan påstå att tiden utan Axel var värre än det jag gick igenom i trean. Och let me tell you, det var no piece of cake.

Fast det är två helt olika saker. Men när jag sitter här, inte helt nykter (kollar alla meningar två (ibland tre) gånger för att vara på den säkra sidan) så känner jag att trots all skit jag fått för att jag har blivit tillsammans med Axel igen, trots att jag ibland är livrädd för att bli sårad, trots allt detta, så är det ändå värt det.

Peace out!